Full text of "Valda Dikter"

See other formats

Ipresenteo  to 
of  tbc 

Xflntveröit?  of  ftoronto 

The  Sstate  of  the  late 
Miss  Margaret  Montgomery 


Digitized 

1  by  the  Internet 

Archi 

ve 

in  2014 

https://archive.org/details/valdadikterOOberg 


BO  BERGMAN 

VALDA  DIKTER 


B  O  BERGMAN 


VALDA  DIKTER 

TREDJE  UPPLAGAN 


STOCKHOLM 
ALBERT  BONNIERS  FÖRLAG 


STOCKHOLM 

ALB.  BONNIERS  BOKTRYCKERI  1923 


i 


HJÄRTAT 


HJÄRTAT. 


Hjärtat  skall  gro  av  drömmar, 
annars  är  hjärtat  armt. 
Liv,  ge  oss  regn  som  strömmar. 
Liv,  ge  oss  sol  och  varmt. 
Så  blir  det  ax  omsider, 
och  med  ett  tack  till  allt 
gå  vi  mot  skördetider, 
vemod  och  vinterkallt. 


8 


STJÄRNÖGA. 


Stjärnöga,  du  som  jag  mött 
långt  i  försvunna  tider, 
nu  är  det  kvälldags,  och  trött 
min  ungdom  till  vila  skrider. 


Irrbloss,  som  världen  har  tänt, 
slockna  så  lätt  i  världen. 
Stjärnöga,  mycket  har  hänt, 
sedan  vi  skildes  på  färden. 


Villsam  är  vägen  som  går 
fram  genom  mörka  länder. 
Stjärnöga,  Stjärnöga,  når 
jag  aldrig  mer  dina  händer? 


9 


Tag  mina  händer  och  led 
mig  in  i  ditt  ljusa  rike. 
Stjärnöga,  giv  mig  din  fred 
och  låt  mig  varda  din  like. 


*    *  * 


10 


DÖDA  DAGAR. 
I. 

Min  lilla  älskade  så  vit 

i  sommarluften  sitter, 

och  vinden  blåser  långsamt  hit 

en  rosensky,  en  doft  av  hö 

och  svalkan  från  en  sjö 

och  skogens  sista  kvitter. 


Och  göken  hörs  i  solens  fall 
på  andra  stranden. 
Söder  gök, 
döder  gök, 

nu  bleknar  himlaranden. 
Det  ångar  vitt  från  ängens  vall, 
och  tyst  är  vind  och  kvitter. 
Min  lilla  älskade  så  kall 
i  sommarkvällen  sitter. 


11 


II. 

Aspens  lövverk  bävar, 

och  daggen  väter  min  käras  kjol. 

Högt  över  jorden  svävar 

en  spökdag  med  månen  till  sol. 

Vi  gå  på  botten  av  världen 

och  veta  ej  vart  vi  gå. 

Månsken  på  ängar  och  gärden 

och  trollmörkt  i  skogens  vrå. 


Våra  vägar  bära 

ömsom  i  dunkel  och  ljushav  in. 

Din  andedräkt  är  mig  nära, 

och  din  hand  har  somnat  i  min. 

Furorna  mumla  och  mässa 

och  viska  och  allt  blir  tyst. 

Du  lilla  vita  prinsessa, 

mitt  hjärta  ditt  hjärta  har  kysst. 


12 


III. 

Det  är  lördagskväll  och  stilla  och  dött 
och  farfar  i  länstolen  nickar; 
genom  öppna  fönster  doftar  det  sött, 
flugorna  surra  och  klockan  pickar. 


Och  jag  viskar  med  dig  i  en  vrå, 
där  de  tätaste  skuggorna  trycka. 
Vad  är  det  du  stirrar  så  storögd  på? 
Din  blick  är  en  kvällsrymd  av  lycka. 


Och  blek  är  din  panna  och  blekt  ditt  hår, 
dina  händer  bränna  och  skaka . . . 
Men  det  är  som  det  vore  hundra  år 
sen  dess,  när  jag  tänker  tillbaka. 


13 


Det  är  som  jag  läst  om  allt  i  en  bok 
med  gyllene  bilder  som  klaga 
och  glömt,  att  jag  nu  är  gammal  och  klok, 
och  börjat  att  tro  på  en  saga. 


*    *  * 


14 


BREV  PÅ  ELDEN. 


Hur  de  skälva,  hur  de  lida, 
hur  de  kasta  sig  och  vrida 
sig  i  kramp,  när  lågor  glida 
över  skrift  med  lågor  i! 
Elden  äter  eld,  det  blossar 
högt  ur  orden,  glöd  förlossar 
glöd  tills  allting  är  förbi. 
Se  hur  gnistor  springa  röda 
ännu  i  det  svarta,  spröda 
stoftet  —  det  är  fåfäng  möda, 
det  är  bara  aska  kvar. 
Visste  vi  det  icke,  kära? 
Det  var  bara  aska  kvar. 
Men  vi  kunde  icke  bära 
mörkret,  vi  som  varit  nära 
viteldshärden,  och  så  sköt 
hjärtat  gnista  efter  gnista 
för  att  söka  i  det  sista 
någon  näring  där  den  tröt. 


15 


Nu  i  kväll  när  breven  brinna 
till  en  lätt  och  falnad  hinna, 
är  det  som  jag  skulle  finna 
lättnad  själv  med  allt  som  går. 
Se  de  fladdra,  se  de  lyfta. 
Ord,  som  bränt  och  snyftat,  snyfta 
icke  mer  och  ge  ej  sår. 
Lidelse,  som  tände  sinnets 
röda  flamma,  tills  det  röda 
svartnade  i  hat  och  bann, 
blev  dock  renad  sist  i  minnets 
aftonljus  och  steg  som  döda 
flarn   i   luften   och  försvann. 


*    *  * 


16 


VI  OLE  D'AMOUR. 

En  kväll  när  skymningen  sjunger 
på  dämpad  sträng  om  en  död, 
en  vårkväll,  en  kväll  i  hunger . . . 
Mitt  hjärta,  jag  vet  din  nöd. 
Du  barn,  som  aldrig  vill  somna 
och  aldrig  ta  rast  och  lov, 
se  vilans  dar  äro  komna. 
Din  sömn  är  glömska,  så  sov. 


Vad  det  är  stilla  i  länder, 

där  ingen  levande  bor! 

Nu  spelas  av  andehänder 

en  gammal  viole  d'amour. 

Du  fryser,  hjärta,  och  bränner. 

Är  någon  hos  dig  i  dag? 

Det  rörs  en  skugga.    Jag  känner 

mot  pannan  vingarnas  slag. 

*    *  * 


17 


ROS  ENS  KON. 

Ögats  sällhet,  du  som  blind 

dansar  genom  världen, 

fläta  ditt  hår  och  värm  din  kind, 

knyt  din  sko  och  bind 

rosor  på  skon,  de  bli  smuts  under  färden. 


Jag  har  gått  med  narrar 

mörk  i  dina  spår. 

Nu  är  jag  fri  och  går 

andra  vägar,  men  bröstet  darrar 

vid  minnet  av  doften  jag  drack  ur  ditt  hår. 


Världen  doftade  som  ditt  hår. 
2.  —  Bergman,  Valda  dikter. 


18 


Hjärtats  vällust,  du  som  trår 

dansen  genom  världen, 

rosensko  är  blodsko,  det  står 

ett  rop  där  du  går, 

ett  dödsrop  från  trampade  män  på  färden. 

Leende,  vit  och  kall 
dansar  du  allt  förbi, 
tårar  och  blod  i  svall, 
jubel  och  jämmerskri. 

Tills  timmen  slår... 


*    *  * 


19 


HÖKEN. 

För  länge  har  den  gått,  min  svultna  färd, 
på  spända  vingar  genom  molnens  värld. 

Med  regn  och  storm  och  hagel  har  jag  stritt 
i  rymdens  kalla  rike  som  är  mitt. 

Nu  flagga  skyarna  på  nytt  till  höst. 
Jag  hungrar  efter  duvors  varma  bröst. 

Min  näbb  gör  ont,  det  rister  i  min  klo. 
På  jorden  vill  jag  som  de  andra  bo. 

Jag  vill  ha  mat.  Jag  måste  genast  ner 
till  gården  där  och  se  vad  gården  ger. 


20 


En  bonde  står  och  rotar  i  sin  kål, 
och  klockan  ringer  skönt  till  aftonmål. 

Och,  vid  min  klo,  vad  är  det  väl  som  går 
och  plockar  där  och  flaxar  där  och  får 

sin  kräva  full  med  lätt  och  lamt  besvär? 
Jag  faller  som  en  pil.    Nu  är  jag  där 

Panik.  En  sky  av  vingar.  Larm  och  skri. 
Den  gången  slapp  min  duva  mig  förbi. 

Till  flykt  igen  vart  vinden  bär  mig  bäst 
—  men  vänta,  vackra  byte,  till  härnäst! 

Jag  måste  ha  ditt  blod.  Blod  är  min  tröst. 
Jag  hungrar  efter  duvors  vita  bröst. 


*    *  * 


21 


EFTER  FEMTE  AKTEN. 

Det  blir  så  mörkt  på  scenen  där  vi  spelat. 
Vi  äro  dockor,  dockor  är  publiken. 
Ett  stormlivs  lust  och  ångest  ha  vi  delat, 
och  ekot  darrar  än  av  slutrepliken. 


Nu  komma  alla  råttor  med  kritiken 
och  tassla  om  hur  dramat  blev  förfelat. 
Vi  stänga  dörren  till  kulissens  riken, 
och  världen  får  som  världen  en  gång  velat. 


Så  gå  vi  var  till  sitt,  och  natten  stiger 

som  ett  omätligt  gravvalv  i  det  höga. 

Min  rygg  är  böjd  och  slocknat  är  ditt  öga. 


22 


I  frusen  stillhet  allt  omkring  oss  tiger. 
Vi  höra  blott,  där  lutade  vi  vandra, 
hur  våra  hjärtan  ropa  på  varandra. 


*    *  * 


23 


VINGAR  I  NATTEN. 


Det  flyger  en  fågel  svart  och  stum. 
Vem  binder  hans  öde?  Ingen. 
Han  flyger  i  världens  vida  rum 
med   ångestens   vind   i  vingen. 


Har  ej  rede  att  värma  sig  i. 
Har  ej  värn  eller  viloställen. 
Min  längtan  susar  skugglikt  förbi 
din  brinnande  ruta  i  kvällen. 


Så  blek  i  månskenets  bleka  ljus 
du  stryker  en  dröm  från  din  panna. 
Nu  sover  ditt  stora  tysta  hus. 
Mitt  öde  kan  icke  stanna. 


24 


Det  är  skyar  som  fara  och  flarn 
på  flykt  över  dunkla  vatten 
—  vi  längtans  fåglar,  vi  orons  barn, 
vi  susande  vingar  i  natten! 


*    *  * 


25 


ÖVER  TID  OCH  RUM. 


Du  skulle  ha  böjt  ditt  huvud  som  min 
en  gång  under  myrtenkransen. 
Du  skulle  ha  dansat  i  solen  in. 
Nu  äro  vi  båda  ur  dansen. 


Och  jag  har  fått  rispor  i  dagens  dåd 
och  irrat  och  tappat  spåret, 
och  du  har  fått  slingor  av  silvertråd 
i  stället  för  myrten  i  håret. 


Men  aldrig  stod  du  så  vacker  som  nu, 
så  god,  så  bitter  att  mista, 
mitt  hjärtas  ädla  och  ensamma  fru, 
min  tankes  hem  till  det  sista. 


26 


Jag  släppte  bedövad  den  enda  famn, 
som  skulle  hållit  mig  bunden. 
Jag  följde  en  häxdans  av  andra  namn. 
Ditt  namn  blev  den  heliga  stunden. 


I  långa  kvävande  nätter  och  dar 

med  allt  det  fördömda  vaket 

kom  minnet  av  dig,  och  luften  blev  klar 

och  livet  högre  i  taket. 


Det  var  nu  det  öde  vi  skulle  få. 

Men  varför  blev  det  ej  annat, 

och  varför  stannar  man  där  man  bort  gå 

och  går  där  man  borde  ha  stannat? 


Se  himlen  reser  sin  väg  och  det  står 
en  eldsky  i  kväll  på  träden, 
och  vissnade  blad  och  vissnade  år 
och  vissnade  kärlekskväden 


27 


—  till  fötterna  rullar  det  alltihop 
och  blir  som  det  aldrig  varit. 
Mitt  hjärta  har  slutit  sig  kring  ett  rop, 
ett  namn,  en  himmel  som  farit. 


Jag  lever  ett  töckenliv,  och  jag  bär 
dock  lågan  som  ständigt  skall  brinna. 
Nu  vet  jag  i  alla  fall  vad  det  är 
att  mista  och  ändå  vinna. 


Välsignad  vare  den  väg  där  du  går. 

Min  längtan  går  osedd  vid  sidan, 

och  sval  som  en  drömnatts  kyss  på  ditt  hår 

och  het  som  en  hopplös  förbidan 


den  viskar,  min  kärleks,  min  andes  röst 
om  allt  som  slumrat  förteget, 
och  hela  mitt  väsen  fyller  ditt  bröst 
som  du  till  brädden  mitt  eget. 

*    *  * 


28 


I  EN  ARMRING. 

Kärlek  ger  livet. 
Kärlek  ger  döden. 
Guldet  är  drivet 
samman  i  glöden, 
som  våra  öden, 
drivna  tillsamman, 
härdats  i  flamman, 
lusten  och  nöden. 

*    *  * 


29 


GÅTAN. 

Mörkret  kryper 
över  taken. 
Regnet  slår  och 
rutan  dryper. 
Jag  är  vaken, 
och  jag  står  och 
ser  min  kära 
lampas  kupa 
speglas  nära 
mig  i  natten 
som  i  djupa, 
mörka  vatten 
månens  skära. 


Det  är  stilla. 
Någon  spelar 
någonstans  i 
huset  bara, 


30 


och  den  lilla 
klockans  klara 
knäpp  fördelar 
tidens  dans  i 
sorg  och  lycka. 

Låt  mig  trycka 
livet  till  mitt 
bröst  som  brusar! 

Innanför  i 
bädden  blundar 
barnet,  gåtan, 
det  som  stundar. 
Och  jag  hör  i 
blod  som  susar 
allt  som  vill  mitt 
väl  och  allt  som 
bryter  ner  mig 
hårt  och  kallt  som 
hagel  sopa 
—  hör  det  ropa 
i  mitt  öra 
och  i  gåtan, 


31 


som  du  ger  mig, 
barn,  att  föra 
mot  din  drömda 
dag  som  bräcker. 

Och  jag  väcker 
alla  glömda 
gamla  frågor. 

Sova  lågor 
hos  den  späda? 
Skall  hon  träda 
lätt  på  jorden 
som  en  ljusets 
alv  i  gräsen? 
Säg  mig  orden: 
blir  hon  solens, 
blir  hon  grusets? 
Lilla  väsen 
med  violens 
blick  som  blundar, 
se  ditt  öde 
är  ett  nät  som 
livet  knyter 


32 


vid  de  döde. 
Blott  ur  det  som 
varit  flyter 
det  som  stundar. 

Natt  med  alla 
stjärnor  släckta, 
stora,  tröga, 
töckenkalla 
natt,  förklarar 
du  vår  gåta? 
Högt  i  höga 
rymders  våta 
världar  stiger 
det  förtäckta. 
Ingen  svarar. 
Mörkret  tiger. 


33 


LILLEBARN. 


Lillebarn  lilla,  lillebarn  mitt, 
lillebarn  kära,  allting  är  ditt 
—  hjärta  och  tanke  och  ton  som  far. 
Lillebarn  lilla,  det  är  vad  jag  har. 


Vill  du  ha  sol  att  bli  solblind  på, 
lillebarn,  solbarn,  så  kyss  mig  och  gå. 
Mörkret  är  allting  som  här  blir  ditt, 
lillebarn,  lillebarn,  lillebarn  mitt. 


Stannar  du  ändå,  mitt  lillebarn? 
Mörkret  är  bråddjup  och  vägar  i  skarn. 
Mörkret  är  jag,  det  är  jag  som  rår. 
Lillebarn  skrattar  och  skakar  sitt  hår. 
3.  —  Bergman,  Valda  dikter. 


34 


Lillebarn,  barn  lilla,  vind  och  vår, 
ängarna  springa  i  blom  där  du  går. 
Blåaste  luft  är  ditt  ögonpar, 
lillebarn,  ljusbarn  i  molniga  dar. 


35 


BARNVISA. 


Hunden  skäller  och  tuppen  gal, 

tuppen  han  gal, 

elden  slår  i  spisen. 

Lövet  darrar  i  liten  grön  dal, 

liten  grön  dal,  liten  dal 

lätt  för  morgonbrisen. 


Svalan  flyger  i  himlens  sky, 

klaraste  sky, 

vitaste  sky  på  taken. 

Klockan  ringer  till  otta  i  by, 

bing  bång,  otta  i  by. 

Nu  är  dockan  vaken. 


36 


Käraste  dockan  min,  god  dag, 
nicka  god  dag, 
skratta  högt  i  sängen. 
Livet  leker  ett  litet  tag. 
Glad  är  du  och  glad  är  jag, 
gladast  mor  på  ängen. 

*    *  * 


37 


DOCKOR. 


Jag  känner  en  dam,  och  jag  går 

med  hjärtat  i  evig  oro. 

Hon  har  tio  viljor  och  år 

så  många  som  gracerna  voro. 


Och  dockor  och  hästar  och  kor 
det  har  hon  också  för  resten. 
Men  den  största  dockan  är  mor, 
och  far  är  den  största  hästen. 


De  matas  med  kyssar  och  slag 
och  gillas  stundom  i  nåder 
—  tills  de  hamna  i  vrån  en  dag 
för  en  annan  docka  som  råder. 


38 


Gud  give  den  dockan  var  mer 
än  bjällror  och  spån  och  kläder 
och  huvud  av  bara  ler 
och  hjärta  av  bara  väder. 


Jag  hade  en  docka  som  föll. 
I  bitarna  fick  jag  plocka. 
Gud  give  din  docka  höll 
för  hela  livet,  min  docka. 


*    *  * 


39 


TROLLKARLEN. 


Att  äta  och  ätas  är  lag 
för  allt  som  kämpar  i  livet, 
men  att  äta  sig  själv  som  jag 
år  efter  år  och  dag  för  dag 
är  icke  allom  givet. 


Jag  slukar  de  brinnande 

blånor,  som  livet  ger, 

och  bockar  och  ler 

och  vevar  dem  sen  vid  en  vals 

som  en  remsa  av  rinnande 

rim  ur  min  hals. 


*    *  * 


40 


FIOLEN. 


Jag  hade  gods  och  jag  hade  gård 
och  salen  fullsatt  av  fränder 
och  sköna  damer,  som  togo  vård 
om  allting  med  ömma  händer. 


Men  sorgen  höll  sig  vid  dörrn  på  vakt, 
och  det  kom  moln  över  solen. 
Jag  hade  ära,  jag  hade  makt. 
Nu  har  jag  bara  fiolen. 


Mitt  hjärta  är  en  förpinad  mans 
som  söker  glömska  och  lisa, 
och  när  jag  stämmer  min  sträng  till  dans 
och  spelar  en  munter  visa, 


41 


så  lyssna  gator  och  lyssna  torg 
och  kjolar  svängas  och  hattar, 
och  varje  ungdom,  som  haft  en  sorg, 
blir  röd  om  kinden  och  skrattar. 


Och  det  är  gycklaren,  det  är  jag, 
som  kommer  glädjen  att  frysa. 
Jag  spelar  solsken  i  mörka  drag 
och  mörker  i  dem  som  lysa. 


Men  det  tar  ända  på  spel  och  sång, 
och  ingen  minnes  den  döde. 
Den  man,  som  ärver  fioln  en  gång, 
han  ärver  ett  olycksöde. 


Han  mister  gods  och  han  mister  gård, 
han  mister  vänner  och  fränder 
och  hamnar  väl  på  en  fattigvård 
med  stråken  i  magra  händer. 


42 


Förbannad  vare  den  makt,  som  går 
ur  fyra  darrande  strängar 
och  ger  ditt  hjärta  med  gamla  sår 
till  pris  åt  pöbel  och  drängar. 


Välsignad,  evigt  välsignad  dock 

de  fyra  strängarnas  gåva 

att  som  man  lugnar  ett  barn  med  skrock 

få  hjärtats  ångest  att  sova. 

*    *  * 


43 


HELG. 


Nu  är  det  sol  över  alla  tak 
och  allting  strålar  och  strimmar, 
och  rökar  stiga  i  sakta  mak 
i  morgonens  lätta  timmar. 


Men  ingen  brådskar  att  få  i  gång 
sitt  verk  i  dag  och  sin  möda. 
Vart  klockslag  är  som  en  gammal  sång. 
Nu  stå  vi  upp  från  de  döda. 


Ur  nattens  avgrund  går  dagen  ny 
med  ljusa  ögon  till  helgen, 
och  alla  skuggor  och  fasor  fly 
som  spökena  för  reveljen. 


44 


Jag  var  i  djupet,  men  djupet  gav 
sitt  rov  tillbaka  fast  rivet. 
God  morgon,  sol  över  världens  hav! 
God  morgon,  hela  livet! 


*    *  * 


45 


BRITMÄSSTI  D. 


Det  är  mina  dagar  dessa  sista 
brinnande  och  blåa  solskensdar 
med  en  susning  som  när  strängar  brista 
och  en  ångest  som  när  ljuset  far. 


Livet  dansar  ännu  på  det  dödas 
tröskel  med  förtvivlans  gälla  mod. 
Britmässommarns  klarhet  såg  mig  födas. 
Britmässommarn  har  jag  i  mitt  blod. 


Samma  lidelse  och  samma  hunger, 
samma  färg  av  kylig  eld  och  höst. 
Höst  och  sommar  brottas,  och  det  sjunger 
dovt  om  vinterskymning  i  mitt  bröst. 


46 


Stanna,  glimmande  minut,  och  bäva 
för  ditt  fall  i  tidens  gråa  hav. 
Gula  fjärilar  i  luften  sväva. 
Gräset  gråter  på  en  bortglömd  grav. 


Men  jag  går  väl  än  ett  slag  i  ljuset 
med  en  gammal  soldröm  som  är  kvar, 
och  jag  lyss  väl  än  ett  tag  till  bruset 
från  min  ungdoms  hädanfarna  dar. 


Dikten,  länge  trolös  och  försvunnen, 
dyker  plötsligt  upp  ur  gatans  larm, 
och  det  är  som  om  en  återfunnen 
älskarinna  rörde  vid  min  arm. 


Och  jag  frågar  mig,  om  hon  höll  av  mig 
litet  mer  än  blott  på  nyck  och  lek 
och  om  det  var  hon  som  övergav  mig 
eller  kanske  tvärtom  jag  som  svek. 


47 


Sångmö,  nu  i  sista  Britmässflamman 
ser  jag  alla  dina  rynkors  nät. 
Lika  mycket.    Låt  oss  vandra  samman 
ännu  några  korta  livets  fjät. 

Frostigt  brinner  dagen  för  mitt  öga, 
men  den  brinner  dock  och  den  är  min, 
och  min  dikt  är  hos  mig  och  det  höga 
öppnas,  innan  mörkret  bryter  in. 


*    *  * 


48 


KLOCKAN. 

Jag  läser  om  klockan  som  sjunkit 
i  djupet  en  gång. 
Min  själ  är  det  rörliga  djupet 
och  klockan  min  sång. 


Min  dikt  är  en  klocka  på  botten 
av  havet  som  går. 

Den  klämtar  —  men  ödsligt  och  sällan 
i  ödsliga  år. 


Du  darrande  klockklang  i  själen, 
jag  hörde  dig  nyss. 
En  man  ligger  vaken  med  våta 
kinder  och  lyss. 

*    *  * 


49 


UNDER  VINTERGATAN. 

Högt  i  det  höga  slår 
vintergatan  sin  bro. 
Ensam  och  fri  jag  går 
som  i  en  främmad  stad. 
Hemlös  fast  jag  har  hem, 
rolös  fast  allt  är  ro, 
längtar  jag,  men  till  vem, 
hoppas  jag,  men  på  vad? 
Snön  gör  det  tyst,  och  år 
läggas  till  årens  rad. 
Vänner,  ungdom  och  tro 
djupt  i  det  djupa  bo. 


4. 


—  Bergman,  Valda  dikter. 


50 


DEN   SISTA  STJÄRNAN. 

Skyarna  sakta  skjuta 
porten  för  himlens  hus. 
Blott  i  en  ensam  ruta 
lyser  en  stjärnas  ljus. 


Snart  går  väl  Gud  och  släcker 
också  den  stjärnans  sken. 
Mörker  min  själ  betäcker. 
Timmen  är  tung  och  sen. 


51 


RESAN. 


Jag  kom  på  orätt  tåg  i  världen. 
Det  är  så  svårt  att  hitta  rätt. 
Nu  har  jag  åkt  och  åkt,  och  färden 
går  bara  vidare  och  det  är  nätt 
och  jämnt  man  får  sitt  huvud  luta, 
och  ingen  har  returbiljett. 
Det  dunkar  dovt  och  visslor  tjuta, 
i  mörkret,  där  ett  iltåg  kör. 
När  skall  den  långa  tunneln  sluta? 
När  är  jag  framme,  konduktör? 


*    *  * 


TANKAR  OCH  GESTALTER 


55 


i 


EN  MÄNNISKA. 


Jag  är  en  människa,  en  lump,  ett  lappri, 
ett  ingenting  i  allt  som  är  och  var, 
men  detta  ingenting,  men  detta  lappri 
har  burit  och  skall  bära  sina  dar 
till  målet  efter  mått  som  ingen  känner. 
Jag  är  en  människa,  en  eld  som  bränner, 
ett  kaos  —  världen  är  den  själ  jag  har. 
Jag  är  ett  ingenting  i  allt,  men  allt 
är  i  mig  själv  och  danat  av  mitt  eget 
till  ting  och  ton  och  värde  och  gestalt. 
Jag  är  en  mask  som  krossas  under  steget, 
och  jag  är  gud  och  skapare  och  stryps 
av  skapelsen  och  knäcks  av  hennes  kryps 
fördömda  sargande  i  själamärgen. 


56 


I  mig  är  morgonrodnaden  på  bergen 
och  nattens  döda  blänk  när  blixtar  gå, 
och  sol  och  sus  och  surr  av  bin  från  ängen 
och  sländans  färd  och  molnets  i  det  blå. 
En  ensam  kväll,  när  pilens  blad  och  hängen 
som  lyror  spela  kring  en  skaldegrav, 
är  jag  den  vind  som  sakta  rör  vid  strängen. 
Jag  är  orkanen  på  ett  piskat  hav. 
Nu  vill  jag  stiga  över  hav  och  land 
och  smaka  högre  lust  än  mänskoströmmens 
på  gatorna  vid  larm  och  lyktors  brand 
—  och  se  jag  lyfts  och  bärs  av  drömmens 
och  diktens  luftdrag  till  en  salig  strand, 
där  skönhet  blommar  evigt  och  för  alla 
och  vita  väsen  vandra  hand  i  hand 
och  timmarna  som  långa  böljor  falla 
i  sanden  med  ett  sorl  av  sång  ibland. 


Men  jag  är  människa  och  människan 
är  djur,  jag  vill  bli  djur,  jag  måste  känna 
det  ursprungsdunkla  i  min  ande  bränna 
som  det  en  gång  hos  stammens  fäder  brann 
Att  gå  som  gamla  ormen  på  sin  buk 
och  äta  jord  och  vämjas  och  förkättras 


57 


och  nära  själen  med  sin  själs  förödelse 
är  ont,  men  gott  för  den  vars  själ  är  sjuk. 
Dock,  skönare  är  det  som  vinkar  sedan. 
Hur  ljuvligt  att  förlåta  sig  och  bättras! 
Det  är  ett  bad,  en  ny  och  lycklig  födelse. 
Jag  minns  ej  själv,  hur  många  gånger  sjuk 
jag  dött  och  fötts  på  nytt  till  livet  redan. 


Så  tag  mig,  liv.    Jag  vet  ej  vem  jag  är, 
blott  att  jag  ej  vill  vara  annorlunda. 
Jag  vet  ej  vad  det  halta  ödet  bär 
i  påsen  åt  mig,  det  är  bäst  att  blunda. 
Att  vara  människa  är  vara  såld. 
Det  är  att  blöda  för  det  hugg  av  hälen 
som  låter  hästen  stegra  sig  och  slå. 
Det  är  att  aldrig  kunna  lugnt  se  på. 
Det  är  att  gråta  mörkrött  blod  i  själen 
åt  all  den  skam  och  allt  det  ve  och  våld 
vi  fått,  när  vi  fått  livets  dubbla  gåva 
att  pina  och  att  pinas  av  varann. 
Det  är  att  vara  stolt  och  vek  som  jag 
och  trött  och  dum  och  inte  kunna  sova 
för  minnet  av  en  fattig  blick  en  dag. 
Jag  är  en  människa,  en  makt,  en  man. 


58 


Det  finns  ej  klarhet  av  den  klara  fröjden, 
av  gudarnas  och  barnens  himmelsfröjd, 
som  inte  lyst  mig  någon  gång,  när  böjd 
jag  knuffats  mellan  dessa  gudsbeläten 
i  smuts  och  rofferi  på  jordens  rund 
—  och  ingen  last  så  salighetsförgäten 
att  jag  ej  någon  grå  och  skymflig  stund 
har  tiggt  den  som  man  tigger  hjälp  av  höjden 
och  hört  den  svara  mig  och  känt  den  nå  mig 
med  giftig  tanke  och  med  sölat  namn. 


Jag  är  en  människa,  så  spotta  på  mig! 
Jag  är  en  människa,  se  här  min  famn! 


*    *  * 


59 


VANDRAREN. 


Det  stiger  ett  berg  och  faller  en  dal, 

jag  vandrar,  jag  går,  jag  lyss  till  ett  tal, 

molnen  dansa  i  höganloftssal, 

och  vindens  luta  låter. 

Här  |är  ett  hus  där  jag  bodde  förr. 

Spikade  fönster  och  bommad  dörr. 

Ägarn  vänder  ej  åter. 


Jag  lyss  till  en  röst,  det  är  kallets  röst 

som  talar  i  lågor  i  mitt  bröst 

och  piskar  mig  framåt  och  ger  mig  tröst 

och  följer  grym  och  trogen. 

Vart  skall  det  bära?    Det  får  jag  se. 

Var  skall  jag  vila?    jag  får  väl  be 

om  bädd  och  blund  i  skogen. 


60 


Myrarna  gunga,  och  ödemarksjord 
väntar  på  sagans:  duka  dig,  bord! 
Odlarn  är  mannen  med  sagans  ord. 
Här  skall  plogen  skära. 
Människor  skola  väl  leva  här 
och  älska  och  sörja  som  livet  är 
och  dö  hos  sina  kära. 


Stanna  är  strypa  sin  själ,  jag  vill  nå 
högre  och  högre  och  högre  ändå. 
Fötterna  blöda;  vad  skall  jag  få 
till  lön  och  vem  betalar? 
Det  stiger  ett  berg  med  sol  på  sin  kam, 
dit  vill  jag  vandra  och  söka  mig  fram 
djupt  ur  dödens  dalar. 


Mitt  öde  har  tagit  mig  tyst  vid  hand. 
Solbergets  topp  kan  jag  se  ibland 
skymta  ur  svävande  luft  som  en  strand 
ur  havets  böljespegel. 
Där  brusar  det  lyror  i  salig  lust, 
och  skyarna  landa  på  bergets  kust 
som  skepp  med  vita  segel. 


61 


Och  där  är  frihetens  höganloftssal 
för  ett  instängt  liv  i  en  instängd  dal. 
Jag  vandrar,  jag  går,  jag  lyss  till  ett  tal, 
i  stormen  talar  Herran. 
Jag  vacklar.  Jag  faller.  Nu  svartnar  skyn. 
Var  är  ditt  löfte  och  var  är  din  syn, 
solberg,  solberg  i  fjärran? 


*    *  * 


62 


DRÖMMARENA. 

De  skrida  förbi  med  famnen  sträckt 

mot  en  syn  som  evigt  gäckar. 

Deras  panna  är  mörk,  deras  dräkt 

har  trasor  och  hål  och  fläckar. 

De  följa  en  stjärna,  en  vind,  ett  moln, 

ett  irrsken,  en  korseld  av  nycker 

och  trycka  till  bleka  läppar  den  skåln, 

där  aningen  tömt  sina  drycker. 


De  köpa  ej  jord  och  de  bygga  ej  hus, 

mot  okända  trakter  går  färden, 

och  gåve  Herren  dem  himlarnas  ljus 

och  gåve  Satan  dem  världen, 

de  kunde  ej  stilla  sin  törst  ändå, 

de  måste  söka  och  vandra  och  gå 

på  väg  till  någonting  annat. 

Hur  smått  blir  allting  som  fått  ett  svar! 

Det  stora  är  det  som  står  olöst  kvar, 

när  tanken  svindlande  stannat. 

*    *  * 


63 


VÅRFROST. 

Därute  stiger  vårens  sång, 

och  hela  rymden  klingar 

av  lust  som  finner  jorden  trång 

och  längtar  efter  vingar. 

I  dammet  på  vår  fönsterpost 

vi  rita  tysta  skrifter 

om  allt  som  slutade  i  frost 

och  fattiga  bedrifter. 


Vi  föddes  gamla,  och  vår  släkt 

fick  gråa  hår  i  vaggan. 

I  drömmen  härjade  vi  käckt, 

men  sänkte  genast  flaggan, 

när  livet  som  piraten  strök 

vår  farkost  allt  för  nära. 

Nu  sitta  vi  med  rygg  i  krök 

och  lappa  hop  vår  ära. 


64 


Därute  visslar  vårens  storm 

sin  vilda  rövarvisa, 

och  allt  som  lyder  lag  och  norm 

skall  nu  stå  upp  och  prisa. 

Men  våren  håller  icke  min 

och  känner  inga  plikter. 

Vi  fyra  på  i  vår  kamin 

och  elda  den  med  dikter. 


Så  lustigt  ingenting  föröds 

som  tjuguårslyriken, 

och  ingen  fågel  Fenix  föds 

ur  askan  och  kritiken. 

Låt  vädren  sopa  himlen  ljus, 

det  blir  väl  aldrig  dager 

i  våra  hjärtans  stängda  hus 

med  gammalt  skräp  på  lager. 


Vem  bryter  upp  den  dörr  som  sprang 
i  lås  för  länge  sedan? 
Ej  vin  och  vår  och  lyrors  klang. 
På  lur  står  alltid  ledan. 


65 


Se  Abels  släkt  i  solen  ler, 
där  lyckans  böner  stiga. 
Vår  offerrök  har  slagit  ner, 
och  våra  gudar  tiga. 

*    *  * 


5.  —  Bergman,  Valda  dikter. 


66 


STYVBARN. 


Alltid  ser  jag  dig  ensam  vandra 
Varför  går  du  ej  med  de  andra? 
Varför  skrattar  du  aldrig,  kära? 
Tung  är  sorgen  för  en  att  bära. 
Låt  oss  vara  varandra  nära, 
hjälpa,  trösta,  älska  varandra. 


Låt  oss  köpa  oss  bröd  och  dricka 
vatten  ur  samma  skål,  min  flicka. 
Vilsna  äro  vi  och  förskjutna, 
men  med  läppar  till  läppar  slutna 
glömma  mänskorna  det  förflutna 
och  all  ondskans  tungor  som  sticka. 


67 


Världen  kunde  nu  icke  skona, 
men  vi  ha  väl  vårt  att  försona. 
Det  är  gåtor  i  allt  som  händer. 
Kvällens  stjärna  så  milt  sig  tänder, 
och  i  drömmarnas  ljusa  länder 
får  min  askunge  slott  och  krona. 


68 


SKUGGAN. 

Nu  fäller  fönstret  sin  ridå. 
En  skugga  rör  sig  av  och  an 
i  kammarn  innanför  med  små, 
små  nickar  som  en  kinaman. 
Och  natten  lång  kan  mannen  gå 
ur  rum  i  rum  och  plötsligt  stå 
och  stirra  som  i  hemligt  bann. 

Är  det  ett  ont  han  ruvar  på? 
Är  det  en  lycka  som  försvann? 
Det  är  en  nöd  att  leva  så 
i  sömnlös  ensamhet  som  han. 
Men  tyngre  är  att  vara  två 
och  när  varandra  och  ändå 
så  bittert  borta  från  varann. 


69 


DEN  DÖDA. 


Hon  mätte  icke  ut  sitt  värde 
och  vägde  icke  ve  och  väl. 
Den  lön  hon  tigande  begärde 
var  eld  mot  eld  och  själ  mot  själ. 


För  henne  fanns  ej  synd  och  späkning, 
så  litet  som  en  skriven  lag, 
och  aldrig  satte  hon  på  räkning 
sin  ungdoms  fond  för  ålderns  dag. 


Hon  var  ej  den  som  eftersinnar, 
hon  flammade  och  sjönk  förtärd 
och  pyrde  ej  som  sura  pinnar 
på  någon  huslig  lyckas  härd. 


70 


Ty  luft  och  ljus  var  hennes  väsen 
och  glimt  av  hav  med  stormar  i. 
Hon  var  för  stolt,  för  rik,  för  kräsen 
att  bära  ok  och  band  som  vi. 


Och  därför  gick  hon  när  hon  kände, 
att  allting  tyngde  här  som  mull, 
och  lät  oss  stå  med  vårt  elände, 
vårt  hjärtfel  och  vårt  goda  hull. 

Hon  lät  oss  stå  där  gubbförgrämda 
och  stirra  på  en  öppen  grav 
—  när  hennes  själ,  den  aldrig  tämda, 
blev  luft  igen  och  sol  på  hav. 

*    *  * 


71 


EN  SAGA. 

Det  mörknar  och  allting  blir  stilla, 
och  släckta  bli  alla  ljus, 
som  lyst  på  dumhet  och  villa. 
Men  högt  över  somnade  hus 
och  högt  över  vidder  och  vatten 
och  människor  ljuder  ett  skri. 
Med  dånande  vingslag  i  natten 
susar  en  fågel  förbi. 


Ur  skyarnas  tummel  spanar 
hans  öga  mot  jordens  ban. 
Var  finns  hon,  prinsessan,  som  anar, 
att  svanen  är  mera  än  svan? 
Den  rätta,  den  enda  bland  alla, 
var  är  det  i  världen  hon  finns 
som  låter  fjädrarna  falla 
från  sagans  förtrollade  prins? 


72 


Var  finns  hon,  hur  gå  hennes  dagar? 
Är  livet  en  ära,  en  skam? 
Står  slottet  i  solsken,  och  jagar 
karossen  i  fyrspann  fram? 
Den  höga,  som  frälsningen  gömmer, 
har  någon  förstått  hennes  pris, 
eller  sitter  hon  blek  och  drömmer 
i  askungedräkt  vid  en  spis? 


Du  vildfågelsskri,  som  ropar 
ur  molnen  din  ödsliga  sorg, 
det  kommer  ej  svar  från  de  hopar, 
som  kräla  på  gator  och  torg. 
Med  dimmiga  ögon  och  hjässor 
som  luta  gå  mänskorna  kring. 
Det  är  ej  så  gott  om  prinsessor 
på  jordens  bedrövliga  ring. 


Ett  släkte  av  dvärgar  träter 
därnere  vid  grytor  och  fat 
och  ljuger  och  dricker  och  äter 
och  dör  och  blir  maskarnas  mat. 


73 


Kanhända  prinsessan  får  tvina 
i  tornet  och  mista  sitt  mod. 
De  små  äro  jättar  att  pina 
till  döden  ett  kungablod. 


Nu  sova  de  alla  som  pina. 
Min  svan,  har  din  styrka  flytt? 
Sträck  ut,  tills  skyarna  skina 
och  krypen  vakna  på  nytt. 
De  själar,  som  djupast  brinna, 
de  tiga  bland  människor  helst. 
I  tystnaden  blott  kan  du  finna 
prinsessan  och  varda  frälst. 


*    *  * 


74 


DIOGENES, 

Nog  har  du  söner  bland  förryckta, 
du  gamla  narr,  som  gick  omkring 
och  letade  med  ljus  och  lykta 
en  människa  på  jordens  ring. 


Jag  känner  en  som  slitit  skorna 
på  samma  väg  i  sina  dar, 
men  han  blev  rädd  för  alla  klorna 
och  rädd  för  ljuset  som  han  bar. 


Han  slängde  lyktan  uti  backen 
och  sitter  lugn  i  mörkret  nu 
och  kliar  åsnorna  i  nacken 
och  kallar  paddan  för  sin  fru. 

*    *  * 


75 


TI  T  AN  EN. 


Det  är  sant  att  hans  tanke  förlyfte 
sin  vinge  och  hatet  fick  makt  med  hans  själ, 
men  hatet  var  sprunget  ur  kärlekssyfte, 
det  var  skönhet  och  ära  och  människoväl, 
som  vässte  hans  hån  mot  den  himmelska  staten, 
där  gubbiga  gudar  sovo  på  maten. 


Så  fick  han  betalt  som  man  alltid  betalar 

det  stora  som  rasat  och  menat  gott. 

Att  visa  vägen  ur  trånghetens  dalar 

till  bergen  med  vindar  och  sol  var  hans  brott. 

Det  blev  tomt  omkring  honom;  folket  skydde 

sin  hjälpares  hand  och  vände  och  flydde. 


76 


Då  drog  han  sig  undan  för  åsnesparken 

som  ett  dödssjukt  lejon  med  sprängande  kval 

och  byggde  en  grotta  i  ödemarken 

och  teg  och  blev  borta  ur  människors  tal. 

Men  den  som  i  striden  aldrig  fått  knäcken 

gav  ensamheten  nu  gudaskräcken. 


Han  kom  tillbaka,  han  böjde  sin  panna, 

han  slog  sig  för  munnen:  jag  visade  fel. 

Hans  röst  var  en  dom,  när  han  bad  att  få  stanna 

i  dalen  och  ärva  sin  arvedel 

av  nåden  från  ovan  till  alla  de  snälla 

små  öken  som  följde  sin  gamla  skälla. 


Och  folket  hängde  en  krans  på  hans  öra 

och  en  om  halsen  och  en  på  hans  bak 

och  blåste  fanfarer  och  lät  så  föra 

i  triumf  titanen  som  blivit  spak. 

Det  var  äntligen  skett  det  stora  miraklet, 

och  gudarna  logo  i  mjugg  åt  spektaklet. 


77 


Men  vi,  som  stodo  vid  vägen,  vi  sågo 

hans  pannas  mörker  och  ögonens  blund, 

vi  läste  de  lidandets  tecken  som  lågo 

i  gången  till  offret  i  gudarnas  lund. 

Jag  tror  att  han  svettades  blod  under  slaget, 

men  han  var  dock  titan  än  i  nederlaget. 


78 


PROSPERO. 


Fjärran  till  Avons  gamla  stränder 
vandrar  dikten  på  pilgrimsfärd 
för  att  ropa  ur  skuggornas  länder 
mannen  som  skapat  en  värld. 


Vad  är  han  själv?    En  dimbild  bara. 
Verket  ger  oss  hans  lust  och  kval. 
Verket  är  han,  med  tusen  klara 
ögon  och  tusen  tungors  tal. 


Människohavets  brus,  som  rullar, 
rullar  och  brusar  i  hans  ord, 
och  ur  grifter  och  ättekullar 
stiger  hävdernas  släkt  på  jord. 


79 


Folkens  stora  drama  och  tidens 
med  sitt  dån  över  scenen  drar. 
Gamla  Will,  om  du  väcktes  av  stridens 
grova  lurar  i  våra  dar, 


skulle  du  kanske  se  hur  skogen 
går  emot  Dunsinan  fram. 
Tiden  är  tung  av  blod  och  mogen. 
Låt  den  stupa  på  all  sin  skam. 


Fet  sitter  maktens  gud  i  salen 
och  pöser  och  lutar  till  fall. 
Märker  han  inte  vid  pokalen 
Banquos  vålnad  som  väntar  kall? 


Hör  han  ej  domen,  hör  han  ej  jätten 
Calibans  djuriska  låt? 
Hör  han  ej  Lears  orkan  på  slätten, 
Timons  hat  och  Cordelias  gråt? 


80 


Tror  han  att  Hamlet  är  blott  en  pipa 
att  spela  för  stympare  på? 
Aldrig  kan  maktens  gud  begripa 
rättens,  som  en  gång  skall  rå. 


Vakna,  Prospero,  ur  din  dvala. 
Stora  trollkarl,  sträck  ut  ditt  spö, 
stilla  stormen  och  låt  den  svala 
friden  falla  på  land  och  sjö. 


Skänk  oss  en  glimt  i  molnets  springa, 
skänk  oss  dagen,  som  nu  är  skymd, 
och  låt  Ariels  flöjtton  klinga 
åter  i  klarnande  rymd. 


*    *  * 


81 


DIONYSOS. 


Med  blåa,  immiga  druvor  leker 

ett  naket  barn,  skönt  som  en  liten  gud. 

Se  purpurstänken  på  hans  vita  hud. 

Ögat  är  eld  och  det  smeker 

var  klase  som  krossas  och  sprutar  rött. 

—  Men  ute  på  gatan  är  allting  dött. 


Ute  på  gatan  är  söndagskväll 
med  smutsig  luft  och  syndafloder  på  marken, 
och  folket  har  räddat  sig  in  i  kapell 
som  djuren  i  arken. 
Det  är  mörker  kring  lyktornas  bloss, 
och  plötsligt  brakar  det  loss 
ett  dån  av  klockor  som  hot  mot  oss . . . 
6.  —  Bergman,  Valda  dikter. 


82 


Jag  fäller  gardinen,  och  öm  och  glad 

lyfter  jag  upp  ur  druvornas  bad 

min  sprattlande  gud  i  famnen. 

O,  Dionysos,  min  sol,  min  värld 

i  en  värld  som  släckt  sin  sol  och  vill  sova, 

tag  alla  de  vackra  namnen 

från  myternas  dar  i  gåva 

och  bär  dem  som  hyllningsgärd! 


Ljusbringarn  är  du, 
jorden  klär  du, 

det  springer  glans  av  din  glädje,  min  gud, 

och  mörkret  fladdrar  och  viker 

—  men  ingen  skriker 

så  vilt  som  du  vid  klockornas  ljud. 


83 


MÖRDAREN. 


Molnet  är  blodigt  i  kväll. 
Finns  ingen  räddning  för  mig? 
Finns  ingen  Gud  som  hör  mig? 
Vad  vill  jag?   Vart  bär  det? 
Vem  är  det 

som  ropar,  att  molnet  är  blodigt  i  kväll? 


Är  det  någon  på  dörrn  igen? 
Det  viskar.    Det  tassar.    Det  gnäller. 
Nu  kommer  det  folk.   Nu  gäller 
det  bita  vasst, 

sade  vargen  och  visade  tänderna. 
Jag  är  fågelfri,  jag  är  ingens  vän, 


84 


och  ingen  skall  heller 
få  mig  levande  fast, 

så  sant  jag  ser  rött  och  har  rött  på  händerna. 


Hon  ligger  därinne.    Jag  tog 
en  yxa  och  slog, 
det  känns  så  skönt  när  man  slår. 
Ja,  jag  dräpte  henne.    Än  sedan, 
hon  har  dräpt  mig  i  tio  år! 
Det  är  slut.    Jag  är  gubbe  redan, 
och  se  på  mitt  hår, 

så  grått  har  hon  gjort  det  med  allt  sitt  hat, 
den  kvinnan  jag  givit  kläder  och  mat 
och  kallat  hustru  och  burit 
en  gång  på  armarna  som  jag  svurit. 


Nu  kommer  man.    Nej,  det  är  tyst, 

så  gravtyst  som  låge  jag 

djupt  i  jorden  och  hörde 

jag  ändå  vartenda  knyst, 

och  blicken  är  öppen  som  såge  jag 

längre  än  människoöga  nått. 


85 


Molnet  har  bleknat.  Rörde 
jag  vid  något  vått? 


Jag  säger  att  molnet  har  bleknat  och  allt 
har  blivit  likblått  och  kallt. 


Det  är  någon  som  mördat  ljuset. 
Jag  fryser. 
Händerna  skaka. 
Jag  vill  vaka 

och  bedja  och  lyss  vid  min  port 
och  se  om  det  lyser 
och  grannen  kommit  tillbaka. 
Nu  går  det  i  trapporna.  Fort 
ur  huset! 

Jesus  i  himlen,  vad  har  jag  gjort! 


Och  åter  går  jag  på  gatan  ett  slag, 
och  lugnt  blir  mitt  blod 


86 


och  lätt  mitt  sinne, 

och  hela  världen  är  god  och  jag 

är  god  och  hon  som  ligger  därinne 

var  också  god  —  — 

Hur  kunde  det  gå  som  det  gått? 

Jag  skulle  helst  vilja  gråta, 

om  det  hjälpte  blott. 

Men  det  hjälper  inte.    Mitt  brott 

kan  ingen  förlåta. 


Gud  vet  hur  länge  jag  drivit  omkring. 

Det  är  natt  nu,  och  ingenting 

har  det  hänt. 

En  unge  har  bara  vänt 

sig  om  i  trängseln  och  gapat  på  mig. 

Jag  är  rädd  för  barnen;  de  se 

så  mycket,  och  hämnden  kan  nå  mig 

ett  tu  tre. 


Men  nu  har  jag  staden  i  ryggen, 
och  mellan  bråte  och  byggen 
blir  gatan  landsväg  —  och  där 


87 


är  skogen. 

Så  kolsvart  den  är! 

Jag  vill  söka  mig  in  i  skogen. 

Jag  är  trött.    Jag  vill  lägga  mig  ner 

och  somna  bland  träden,  som  sova, 

och  aldrig  vakna  mer. 

Har  jag  väckt  dem?    De  mumla  så  dova. 

De  luta  sig  mot  varann 

och  tissla  och  tassla  om  freden, 

som  störs  av  en  ogärningsman. 

Det  prasslar  i  buskar  och  reden. 

Det  sjunger  i  fjärran  dånande 

toppar,  det  nalkas,  det  låter  som  hånande, 

rasande,  klagande 

röster  av  jagande 

andar,  som  störta  med  vreden 

från  höjden  och  falla 

över  mig  alla 

och  klämma 

och  krama  mitt  bröst  i  sin  famn . . . 

Ropade  någon  mitt  namn? 

Det  var  hon!    Jag  kände  igen 
hennes  stämma. 


88 


Hon  lever  än. 

Som  blod  av  mitt  blod  och  själ  av  min  sj 

skall  hon  ropa  var  natt  i  mitt  öra 

sitt  sista  förfärade  skri. 

Vad  tjänar  det  till  att  slå  ihjäl? 

Hon  dräptes  ej  när  hon  föll. 

Hon  dräps  ej  förrän  jag  faller 

själv  och  allt  är  förbi. 


Det  ljusnar  bland  trädens  galler. 

Snart  kommer  morgonen  klar. 

Det  är  som  om  hela  världen  höll 

sin  anda  och  väntade  svar. 

Stilla  dig,  värld.    Jag  vet  vad  jag  har 

att  göra. 


89 


TILL  FRU  DU  CHATELET. 

Efter  Voltaire. 

Om  jag  skall  älska  än,  så  kalla 
tillbaka  mina  kärleksår. 
Lägg  livets  morgon,  om  det  går, 
till  aftonskuggorna  som  falla. 


Se  tiden  tar  min  hand  med  bud 
att  jag  skall  överge  numera 
de  sköna  land,  där  vinets  gud 
och  kärleksgudarna  regera. 


Men  någon  fördel  skall  man  väl 
i  denna  grymma  dom  bevara. 
Den  som  ej  har  sin  ålders  själ 
han  har  sin  ålders  onda  bara. 


90 


Så  låt  de  unga  ha  allena 
sitt  stormande  och  yra  skick 
Vi  leva  blott  två  ögonblick. 
Må  visheten  då  få  det  ena. 


Ni  flyn  mig  alltså  för  beständigt, 
o,  dårskap,  ömhet,  illusion, 
som  tröstat  med  en  himmelsk  ton 
i  allt  vad  livet  har  eländigt. 


Två  gånger  dör  man  på  sitt  sätt. 
Att  sluta  älska  och  behaga 
den  döden  kan  jag  ej  fördraga. 
Att  sluta  leva  det  är  lätt. 


Så  sörjde  jag  att  de  förgått 

min  ungdoms  felsteg,  och  jag  kände 

hur  till  förvillelserna  blott 

mitt  hjärtas  längtan  ännu  brände. 


91 


Då  kom  från  himlen  som  en  dröm 
den  blida  vänskap  till  mig  bjuden. 
Han  var  kanhända  lika  öm, 
men  ej  så  het  som  kärleksguden. 


Och  ledd  i  dessa  nya  fjät 
och  lyst  av  detta  ljusets  bölja 
jag  följde  spåren  —  men  jag  grät 
att  ej  ha  andra  spår  att  följa. 


92 


SALIG  BISKOPEN. 


Jag  längtar,  så  salig  jag  är, 
till  den  gamla  syndiga  jorden. 
Jag  längtar  till  dig,  min  hjärtanskär, 
och  till  alla  de  falska  orden. 


Vad  hjälper  väl  änglarnas  vård, 
när  själen  ändå  går  sönder? 
Jag  längtar  tillbaks  till  Lundagård, 
till  professorer  och  bönder. 


Mina  tankar  flyga  i  nöd 
till  Smålands  mörkaste  bygder 
med  stenar  i  stället  för  bröd 
och  dumhet  i  stället  för  dygder. 


93 


Har  folket  därnere  glömt 
sitt  brännvin  och  sin  postilla? 
Är  mitt  Växjö  lika  berömt 
och  luktar  det  lika  illa? 


Och  landets  heliga  huvudstad 
med  alla  de  söta  små  gässen, 
med  sång  och  musik  och  parad 
och  sanningsvittnen  i  pressen, 


jag  minns  så  väl  hur  det  var 
och  gråter  vid  minnet  i  anden. 
Finns  Svenska  akademien  kvar 
och  en  skald  bland  de  blåa  banden? 


Hur  kniper  man  nu  sin  medalj? 
Vad  är  det  som  går  för  slags  klister? 
Ges  det  ännu  hjärnor  av  talg 
och  ännu  fosforister? 


94 


0  Svea,  som  steg  för  min  syn 

1  den  prisbelönade  dikten, 
du  krälar  därnere  i  dyn 

och  pöser  och  ökar  i  vikten. 


Dina  bästa  söner  få  stå 
och  skämmas  för  fåraskocken. 
Du  har  alltid  älskat  de  små 
och  satt  de  stora  i  stocken, 


tills  du  har  släckt  deras  bloss 
och  gjort  deras  hjärtan  kalla. 
Profeter  bli  inga  hos  oss 
som  inte  dregla  och  lalla. 


Jag  fick  väl  också  min  del, 
tills  jag  blev  gallsjuk  och  galen. 
Det  var  inte  kvinnornas  fel 
och  inte  riksdagstalen. 


95 


Det  var  något  annat,  jag  har 
det  just  på  tungan  och  kan  det. 
Jag  tror,  min  själ,  att  det  var 
den  tjocka  luften  i  landet. 


O  Svea,  låt  vädra  ditt  hus 
och  hör  vad  biskopen  talar; 
det  luktar  ju  gravöl  och  snus 
ända  till  himlens  salar. 


Vad  hjälper  det  evigas  ro 
och  makten  och  äran  och  riket? 
Jag  längtar  tillbaks  till  Östrabo 
och  mina  präster  i  diket. 


Därnere  är  fattigt  och  skumt, 
och  här  är  det  ljust  kring  borden. 
Jag  vet  att  jag  längtar  dumt, 
men  jag  längtar  ändå  till  jorden. 


ROMANTISK  OPERA. 

Mot  kvällens  guldgrund 
ser  jag  en  gammal 
stad  med  spetsiga 
gavlar  och  torn  och  med 
blåsigt  lyktsken  från 
krogen  »Blommiga  bröder». 


Men  i  gränderna  ligger 
skuggan,  och  böjda 
viska  vid  brunnen 
en  man  och  en  kvinna. 


97 


Nu  ringer  Angelus. 

Nu  gråter  flickan. 

Vem  är  den  svarta 

mannen  i  kappan? 

Jag  tycker  att  allting 

har  hänt  mig  själv,  eller 

är  det  en  dålig 

opera  bara? 

Flickan  liknar  en 

flicka  jag  kände, 

och  mannen  är  jag  och 

kappan  den  stal  jag 

från  en  romantisk 

poet  i  min  ungdom. 

Nu  är  den  stulen  från  mig, 

och  med  kappan 

miste  jag  flickan. 


Det  mörknar. 
Det  mullrar  i  basen. 
De  blommiga 
bröderna  skråla. 


7.  — 


Bergman,  Valda  dikter. 


98 


GUBBEN. 


Så  har  jag  hurrat  mig  hes  och  trött 
i  livets  skrävlande  gille. 
Min  själ  är  sönder  och  skrattet  dött 
och  dött  och  torkat  mitt  snille. 


Vad  äro  vi  dock  i  denna  värld? 
Blott  skuggor,  som  irra  och  irra. 
Med  kalla  ögon  på  all  vår  färd 
de  sömniga  stjärnorna  stirra. 


De  unga  slåss  om  väder  och  vind, 
och  kärleken  är  deras  pina. 
Den  gnager  köttet  ur  deras  kind, 
tills  knotorna  bli  som  mina. 


I  aska  slocknar  en  brasas  brand, 
i  aska  det  liv  vi  leva, 
och  eld  som  sökt  mot  himmelska  land 
får  krypa  på  marken  och  treva. 


Och  när  vi  ha  härjat  och  stormat  an 
och  gråtit  oss  blinda  i  harmen, 
så  kommer  en  gammal  vänlig  man 
och  nickar  och  tar  oss  vid  armen. 


Han  för  oss  in  i  en  stad,  vars  hus 
stå  mörka  i  tigande  hopar. 
Där  lyser  icke  ett  enda  ljus 
och  ingen  människa  ropar. 


Vårt  hjärta  blir  stilla  och  blodet  kallt 
i  svepningens  vita  klutar, 
och  långsamt  följa  vi  utan  halt 
en  gata  som  aldrig  slutar. 


100 


HUSTRUN. 


Det  mörknar  i  täppa  och  teg, 
och  allting  blir  askgrått  till  färgen. 
Som  jättar  med  sjumilasteg 
gå  molnen  i  natt  över  bergen. 


Vem  ger  mig  min  Joel  igen 
så  stark  som  han  drog  att  strida? 
Jag  känner  hans  kyssar  än. 
Mitt  hjärta  är  ryckt  ur  min  sida. 


Det  följer  ett  nummer,  ett  namn, 
en  skugga  i  dödskalla  nätter. 
I  Joels  kappa  och  famn 
det  sover  på  härjade  slätter. 


* 


101 

Det  vakar  och  brinner  och  går 
med  Joel  mot  fasor  som  blända, 
och  får  han  en  kula,  så  får 
den  kulan  mitt  liv  kanhända. 


Var  stilla,  mitt  bröst!   Är  jag  feg? 
Jag  hör  hur  det  kvider  härinne. 
Som  ändlösa  härars  steg 
går  tankarnas  tramp  i  mitt  sinne. 


Men  en  gång  skall  domen  stå 
över  alla  de  onda  makter, 
som  göra  de  mäktiga  få 
till  bödlar  i  stället  för  vakter. 


Och  en  gång  skall  allt  vad  vi  nu 
förtvivlade  knappt  våga  stamma 
bli  ropande  röster  och  du 
och  jag  kanske  hämndens  flamma. 

*    *  * 


102 


MARCHE  FUNEBRE. 

Vi  komma  från  maktens  tinnar 
och  vanmaktens  tidsfördriv. 
Vi  kräla.  Vi  linka  på  pinnar. 
Vi  släpa  det  lilla  som  ännu 
finns  kvar  efter  doktorns  kniv. 
Och  döden  vill  inte  ha  oss, 
och  livet  kan  inte  ta  oss 
tillbaka  som  mer  än  stumpar 
och  stycken  och  trasor  av  liv. 

Här  har  du  din  älskare  åter, 

men  armarna  har  han  glömt. 

Han  vänder  sig  bort  och  gråter 

med  blodiga  ögonhålor 

och  nickar  och  småler  ömt, 

fast  halva  ansiktet  tryter 

—  och  om  det  är  äran  som  flyter 

ur  såret  inunder  rocken, 

så  stinker  äran  fördömt. 


103 


Men  solen  mister  ej  ljuset 
för  några  haltande  led. 
Se  världen  är  skön  och  snuset 
är  gott,  om  man  bara  äger 
en  näsa  att  snusa  med. 
Vårt  land,  vår  heliga  moder, 
här  får  du  till  hjältestoder 
och  fågelskrämmor  på  åkern, 
där  korparna  slagit  ned. 


*    *  * 


104 


LIVSKAMP. 


Aldrig  mäta  vad  man  lider, 
kämpa  genom  tiders  tider, 
liv  för  liv  och  vän  för  vän, 
vackla,  störta,  resa  sig  igen 
—  det  är  modet,  det  är  lagen 
för  allt  mod  som  står  i  slagen, 
och  där  stå  vi  var  med  sitt, 
du  och  jag,  i  kampens  mitt. 


Ingen  slipper.  Var  skall  svinga 
svärd  i  kallets  kamp,  och  ringa 
är  ej  något  kall  som  bärs 
av  en  tro,  en  lust  att  bringa 
allt,  om  allt  en  gång  begärs. 


105 


Handen  åt  varandra,  bröder! 
Den  är  störst  som  starkast  blöder, 
den  är  främst  som  giver  mest. 


Så  blir  livets  kamp  en  fest. 


*         *  * 


106 


MÄNNISKORNAS  ÖGON. 


Klara  skola  människornas  ögon  vara. 

Stilla  skola  de  lysa  i  lyckans  lilla 

korta  minut,  innan  lyckan  är  borta, 

spegla  dagar  och  moln  som  segla 

blå  eller  vintergrå, 

låga  av  liv  och  våga 

visa  sin  lust  att  prisa, 

harmas,  läka,  lena  de  armas 

kval  med  ett  ögas  milda  tal 

—  brista  lätt  i  det  sista. 

Så  skall  livet  gå. 

*    *  * 


107 


EPITAFIUM. 

Han  steg  så  högt  i  isande  blått 
som  människor  nå  i  det  kalla. 
Han  föll  så  djupt  som  människor  falla. 
Hans  öde  var  mätt  med  större  mått 
än  måttet  på  fattighusöden. 
Det  satt  en  eld  i  hans  ögonklot 
som  lyste  av  hat  och  log  åt  hot 
och   sänkte  hans   bana   i  döden. 


Och  döden  stack  honom  bakifrån. 

Nu  ligger  han  jordad  och  fallen, 

och   maskarna  fräta  i  skallen 

som  tanken  frätte  förr  med  sitt  hån. 

Och  över  hans  grav  profeteras 

om  andra  gudar  än  dem  han  lärt, 

och  vad  han  velat  är  icke  värt 

en   spark  i   mullen,   betalt,  kvitteras. 


*    *  * 


108 


VÅREN. 

Nu  kommer  den  grymma  våren 
med  sol  i  tak  och  vägg. 
Mina  ögon  rinna,  och  hjärnan 
är  tom  som  ett  urblåst  ägg. 

Man  blir  ju  sjuk  och  fördärvad 
av  allt  detta  vita  ljus, 
som  glittrar,  glänser,  vaggar 
och  dränker  hela  ens  hus. 

Det  glittrar,  glänser,  vaggar 
som  långa  böljeslag, 

och  rockens  hål  och  själens 

stå  hemska  i  öppen  dag. 


109 


VISA  ORD. 

Vi  ha  så  gott  om  visdom  åt  varandra 
och  säga:  det  är  så  och  det  är  så, 
och  där  går  vägen,  var  så  god  och  gå 
den  väg,  som  vi  ha  sagt  att  ni  skall  vandra. 

Men  jag  har  aldrig  mätt  och  räknat  stegen, 
och  jag  har  aldrig  gått  den  väg  man  sagt, 
och  det  har  ingen  människa  fått  makt 
att  gå  en  annan  väg  än  just  sin  egen. 

Och  vad  som  styr  den  vägen,  icke  är  det 

beskäftigt  fingerpek  och  visa  ord. 

Det  bär  i  höjden   eller  också  bär  det 

i  djupet  för  oss  —  utan  visa  ord. 


110 


KRITIK. 


Är  det  ett  stycke  kött  ur  bröstet  rivet, 

är  det  ett  ord  med  blod  och  tårar  skrivet, 

är  det  en  enda  fattig  glimt  av  livet 

i  denna  tomma  grannlåtspoesi, 

som  gör  i  snirklar  och  i  snideri? 

Låt  yrkets  möda  gälla  vad  den  kan. 

Jag  vill  ej  ha  ett  yrke,  men  en  man, 

en  kvinna,  kropp  och  själ  i  orden. 

Ej  ord  för  ordens  skull.    Blott  det  kan  slå 

sin  klo  i  hjärtat  och  sin  rot  i  jorden 

som  har  ett  livets  frö  att  bära  på. 


*    *  * 


111 


ELDEN. 


Han  täljer  bilder  till  sin  tröst 
i  mörk  och  bildlös  tid,  som  jagar 
med  storm  och  moln  och  hat  och  höst 
mot  fimbulvinterns  vreda  dagar. 


Var  ljusets  gudom  bryts  på  knä, 
där  härar  av  dämoner  tåga. 
Han  skär  i  blockets  hårda  trä 
sin  harm,  sin  längtan  och  sin  plåga 


—  förvridna  drag  och  sälla  drag 
och  tapper  tro  och  bittert  lyte, 
den  värld  som  skapats  av  hans  jag 
och  skapat  jaget  till  sitt  byte. 


112 


Om  tiden  kommer  med  sitt  ord 
och  ropar  hånfullt  i  hans  öra, 
att  aldrig  var  den  mindre  gjord 
för  fantasiens  leksaksgöra, 


så  svarar  han:  mitt  hantverk  är 
mitt  liv,  hur  föga  det  nu  gäller, 
och  elden,  som  mitt  inre  tär, 
är  inte  bara  lusteld  heller. 

*    *  * 


113 


ÖDE. 


Vi  äro  hopar 
av  blad  i  vinden, 
som  vinden  sopar 
till  någon  skreva 
vid  kyrkogrinden. 
Vi  måste  leva 
vår  röda  saga 
och  måste  jaga 
som  molnen  jaga 
på  blinda  vatten 
och  blåsigt  kalla. 
Vi  måste  stiga. 
Vi  måste  falla. 
Vi  måste  tiga 
och  gå  mot  natten. 


8.  — 


Bergman,  Valda  dikter. 


MELODIER  OCH  MÅLNINGAR 


y 


117 


ADAGIO. 

Vattnet  rörs  och  vinden  spelar, 
vind  och  vatten  ta  varann. 
Bakom  skogens  glesa  dungar 
gula  rågen  gungar 
av  och  an. 

Det  är  bara  du  som  felar. 
Hjärtat  saktar  sina  slag. 
jag  hör  svag  musik  som  spelar 
mig  till  sömns  i  dag. 

Molnen  glida  lätt  som  vita 
svanar  över  himlens  sjö, 
men  de  tiga  där  de  fara, 
svanar  sjunga  bara 
när  de  dö; 

Ont  och  tungt  har  jag  fått  slita, 
det  är  tungt  på  tiggarstig. 
jag  vill  fara  med  de  vita 
svanarna  till  dig. 

*    *  * 


118 


MELODI. 


Bara  du  går  över  markerna, 
lever  var  källa, 
sjunger  var  tuva  ditt  namn. 
Skyarna  brinna  och  parkerna 
susa  och  fälla 

lövet  som  guld  i  din  famn. 


Och  vid  de  skummiga  stränderna 
hör  jag  din  stämmas 
vaggande  vågsorl  till  tröst. 
Räck  mig  de  älskade  händerna. 
Mörkret  skall  skrämmas. 
Kvalet  skall  släppa  mitt  bröst. 


119 


Bara*  du  går  över  ängarna, 
bara  jag  ser  dig 
vandra  i  fjärran  förbi, 
darra  de  eviga  strängarna. 
Säg  mig  vem  ger  dig 
makten  som  blir  melodi? 

*    *  * 


120 


MÅNSKEN. 

Nu  badar  allt  i  nattens  silverljus. 

Med  stängda  luckor  drömma  vita  hus 

vid  vägarna  där  ingen  färdas. 

Ur  valvet  under  parkens  gamla  träd 

en  fågel  lockar  späd 

på  något  hjärta  som  förhärdas. 


Det  går  en  dans  i  vitt  på  sjö  och  äng, 
och  vinden  vilar  i  en  rosensäng 
och  skuggan  på  sin  bädd  i  snåren. 
Men  innerst  i  en  dold  och  daggig  vrå 
står  Puck  och  lurar  på 
en  älva  som  har  tappat  spåren. 

*    *  * 


121 


ÖDES  VISAN. 

Ingen  sol  i  min  vrå. 

Skyarna  ligga  tunga. 

Världen  är  hård  för  gammal  och  grå, 

världen  är  hård  för  de  unga. 

Allt  skall  man  mista, 

när  kommer  det  sista 

slaget  som  ödet  skall  slå? 


Dagarna  gå  och  gå, 

och  glömskan  snöar  på  alla. 

Livet  är  dödens.    Vi  vissna  som  strå. 

Tysta  stjärnorna  falla. 

Läpparnas  bleka 

böner  beveka 

aldrig  ödet,  när  ödet  vill  slå. 


122 


Nog  är  det  tungt  att  få 

stenar  till  bröd  beständigt, 

men  det  finns  de  som  leva  ändå 

och  skratta  åt  allt  eländigt. 

Korslagda  armar. 

Ödet  förbarmar 

sig  icke,  ödet  vill  slå. 


123 


STJÄRNAN. 


Jag  sliter  i  dagarnas  kedja. 

Jag  pustar  på  mina  kol. 

Jag  smälter  och  smider,  min  smedja 

är  het  som  ett  avgrundshål. 

Det  brusar  som  eld  och  det  stänker 

som  sot  från  min  diktarhärd 

—  men  ovan  går  skyarnas  värld, 

och  mellan  skyarna  blänker 

en  stjärna  på  salig  färd. 

Det  brusar  som  eld  i  min  hjärna 

och  rinner  som  blod  i  min  tår. 

Jag  hälsar  dig,  saliga  stjärna, 

som  aldrig  jag  når. 


124 


PASTORAL. 


Nu  rinner  floden  stilla 
i  blankt  och  krusat  lopp, 
och  gökens  rop,  Camilla, 
min  längtan  tänder  opp. 


Den  klara  luften  lyser, 
det  ler  i  skog  och  mark. 
All  ömhet  som  jag  hyser 
slår  ljuvlig  ut  och  stark. 


Mitt  solsken,  min  herdinna, 
min  sötma  och  min  lust, 
se  våra  dar  försvinna 
som  flarn  för  vindens  pust. 


125 


Vår  ungdom  är  en  blomma, 
en  fjäril  är  vårt  skratt. 
Snart  ligga  fälten  tomma, 
och  fjäriln  dignar  matt. 


Det  täcka  lammet  dansar 
ej  mer  på  munter  klöv, 
och  lundens  gröna  kransar 
bli  gult  och  vissnat  löv. 


Och  som  en  ängslan  trycker 
den  sönderslitna  skyn, 
och  vi  få  gikt  och  nycker 
och  fula  veck  i  hyn. 


Så  låt  oss  ej  förnöta 
vår  tid  i  trumpet  tvång, 
men  höstens  välde  möta 
med  kyssar  och  med  sång. 


126 


Här  under  trädens  galler 
är  svalka,  doft  och  lä. 
Ditt  vackra  huvud  faller 
i  drömmar  mot  mitt  knä, 


och  dina  ögon  spegla 
en  flik  av  himlens  blå, 
där  vita  strömoln  segla 
och  tindra  och  förgå. 

*    *  * 


127 


HAVET. 


Jag  såg  det  sprutande, 
grönt  som  ärg, 

med  resta  kammar  och  tjutande 

lungor  och  hy  som  ändrade  färg. 

Det  grät,  det  tiggde,  det  kved, 

det  blev  svart  av  hot 

och  klättrade  upp  och  rasade  ned 

och  sög  och  slickade  efter  min  fot. 

Men  ytterst  där  himlen  tog  mot 

och  rämnade  skyar  slungade 

en  knippa  sol  i  bränningens  svall 

låg  vit  och  kall 

en  nereid  och  gungade. 


128 


NYMFERNA. 

Nu  vita  moln  och  klara  källor  glimma, 

och  på  en  strand  som  gula  liljor  bär 

står  solrök  kvar  från  dagens  gryningstimma, 

och  flodens  bubblor  brista  tyst  isär 

bland  säven  i  ett  sund  med  sandig  botten. 

Det  är  en  ort  som  nymfer  hålla  kär. 

Här  vädra  inga  hundar  vilt,  och  här 

förstummas  jägarhornens  klang  och  skotten. 


Se  Silvia.    På  dävna  stigarna  hon  träder 
med  skogens  gröna  skymning  i  sin  blick. 
Den  spindelväv,  som  barm  och  höfter  kläder, 
ha  glada  vindar  rubbat  ur  dess  skick, 
och  det  är  löv  och  mossa  fäst  i  håret. 
På  armen  syns  en  liten  blodig  prick, 
en  minnesbeta  som  den  sköna  fick 
av  någon  retad  nypontagg  i  snåret. 


12g 


I  floden  Nephele  och  Arethusa 

ha  tumlat  om  bland  fiskars  lek  och  spring. 

Nu  gunga  de  i  skum,  och  deras  ljusa 

och  tomma  ögon  spegla  ingenting. 

Som  snäckan  gömmer  havets  sus,  så  gömma 

de  sus  av  vind  och  vatten  runtomkring, 

och  brösten  andas  kallt  och  pulsens  sving 

få  rytm  av  vågorna  som  sakta  strömma. 


Men  på  den  middagsheta  ängen  vilar 
Astrea  med  sin  mun  vid  källans  brädd, 
och  solen  skjuter  sina  gyllne  pilar 
mot  hennes  vita  kropp,  som  darrar  rädd 
och  sprider  doft  av  timotej  och  klöver. 
Till  hennes  prydnad  står  var  tuva  klädd, 
och  humlor  fly  och  bin  kring  hennes  bädd 
med  ljuv  musik  som  domnar  bort  och  söver. 


Och  rymden  rörs,  och  skog  och  äng  och  källa 
och  flodens  svala  mummel  stämma  i 
en  suck,  men  det  är  suckar  av  de  sälla 
till  gudarna  som  levde  förr  än  vi. 
9.  —  Bergman,  Valda  dikter. 


130 


Se  glömsk  av  allt,  med  steg  som  drömmar  styra 
och  själen  fången  i  en  melodi, 
går  tyst  och  tankfullt  leende  förbi 
Ovidius  med  fingret  på  sin  lyra. 

*    *  * 


131 


GAMMAL  NEDERLÄNDARE. 

Det  är  inte  roligt  att  stå 
och  bulta  längre,  Katinka. 
Månen  lyser  och  vädren  gå, 
och  de  frusna  stjärnorna  blinka. 
Min  knoge  är  röd,  min  näsa  blå. 
Se  så, 

lyft  nu  på  dörrens  klinka. 


Glänta  på  dörrn  och  låt  mig  få 
tak  över  huvut,  din  slinka. 
Du  skall  duka  ett  bord  med  små 
förgyllda  koppar  som  vinka, 
öl  och  brännvin  och  ost  för  två 
och  så 

en  fet  och  rykande  skinka. 


*    *  * 


132 


DEN  SOVANDE  STADEN. 

Det  ligger  en  stad,  jag  säger  ej  var, 

berömd  i  rikets  annaler, 

med  gator  och  hus  där  mossan  är  kvar 

och  stinkande  gröna  kanaler. 

Och  där  finns  det  visdom  av  bara  hin 

och  mögel  och  damm  vill  jag  lova, 

och  själva  kajorna  tala  latin, 

men  stadens  fäder  de  sova. 


De  sova  i  solsken,  de  sova  i  regn, 

de  sova  i  alla  väder, 

de  sova  i  lagarnas  heliga  hägn 

som  målen  i  gamla  kläder. 

Så  sover  det  goda  samvetet  blott, 

som  är  en  välsignad  gåva. 

Ack,  det  är  människans  skönaste  lott 

att  äta  sig  mätt  och  sova. 


133 


Och  året  det  kommer  och  året  går, 

och  tornets  visare  vänder. 

Men  en  vacker  morgon  på  torget  står 

en  yngling  med  knutna  händer. 

—  Hallå,  du  vördiga  borgerskap, 

som  snarkar  inunder  taken. 

Och  löper  jag  rätt  in  i  dödens  gap, 

så  skall  du  ändå  bli  vaken. 


Han  lyfter  sin  gyllne  lur  med  en  sväng 
och  blåser  ocli  slår  på  sin  klinga, 
och  gubbarna  kravla  sig  vresigt  ur  säng 
och  se  i  luckornas  springa. 
Fördömt  vad  pojken  är  vacker  ändå! 
De  stryka  sig  lent  om  skäggen, 
sen  draga  de  åter  nattmössan  på 
och  vända  sig  om  mot  väggen. 


Den  stackars  ynglingen  står  som  en  stock, 
vad  blev  det  av  stridens  låga? 
Han  sticker  sin  gyllne  lur  i  sin  rock, 
och  ögonen  gapa  och  fråga. 


134 


Men  allt  är  så  stilla.    I  solskenet  blott 
fontänens  små  böljor  plaska. 
Då  slungar  han  värjan  med  hån  och  spott 
och  letar  rätt  på  sin  flaska 


och  dricker  för  kungen  och  katedraln 

och  vinden,  som  vänder  kappan, 

och  dricker  för  helgonets  bild  i  portaln 

och  somnar  salig  på  trappan. 

Så  sover  det  goda  samvetet  blott, 

som  är  en  välsignad  gåva. 

Det  finns  ingen  större  och  skönare  lott 

än  sova  bland  dem  som  sova. 

*    *  * 


135 


KINESER  I. 

Efter  Théophile  Gautier. 

Det  är  ej  ni,  min  fru,  som  jag  älskar, 
och  icke  ni,  Juliette,  eller  ni, 
Ofelia,  Beatrice.   Jag  älskar 
ej  Laura  ens  med  sitt  svärmeri. 


Den  som  jag  älskar  nu  bor  i  Kina; 
där  lever  hon  med  sin  far  och  mor 
i  ett  torn  av  porslin,  vars  murar  skina 
vid  gula  floden,  där  hägern  bor. 


Hon  har  ögon  som  snedda  mot  pannan, 
en  liten  fot  som  ryms  i  min  hand, 
en  hy  mer  blank  än  kopparn  i  kannan 
och  långa  naglar  som  färgats  i  brand. 


136 


Med  huvudet  ut  genom  rutan 
ser  hon  svalan  snudda  förbi  som  iln 
och  sjunger  var  afton  till  lutan 
om  persikoblomman  och  piln. 


*    *  * 


137 


MEDALJONGEN. 

Den  lilla  medaljong  hon  efterlämnat 
ger  ännu  hennes  döda  fägring  liv 
—  men  mitt  i  bilden  har  emaljen  rämnat 
som  för  det  hårda  hugget  med  en  kniv. 

Se  blicken  som  i  blåvit  majluft  tvagen 
och  munnen  blossande  av  kärlekstörst. 
Om  hatet  mättat  åt  de  sköna  dragen, 
hur  många  kyssar  ha  ej  höljt  dem  först! 


*    *  * 


138 


VISAN  OM  MUSETT  E. 

Efter  Henry  Murger. 

När  jag  i  går  fick  se  en  svala, 
som  kom  med  våren  till  min  dörr, 
begynte  hjärtat  strax  att  tala 
om  henne  som  höll  av  mig  förr; 
och  sedan  satt  jag  tyst  och  drömde 
till  långt  på  kvällen,  när  jag  fann 
en  gammal  almanack  jag  gömde 
det  år  vi  älskade  varann. 


Nej,  ungdomen  vill  icke  fara, 
ditt  minne  lever  som  mitt  hopp. 
Musette,  du  skulle  knacka  bara, 
så  läte  nog  mitt  hjärta  opp. 
Det  darrar  och  kan  ej  förgäta 
ditt  namn,  du  lilla  falska  vän. 
Så  kom  tillbaks  och  låt  oss  äta 
det  bröd  som  glädjen  signar  än. 


139 


Se  möblerna  i  kammarn  taga 
en  festlig  ton,  som  gladdes  de 
likt  gamla  vänner  åt  vår  saga 
och  hoppet  att  dig  återse. 
Du  finner  allt  som  stått  dig  nära 
och  som  så  bittert  saknat  dig: 
den  lilla  sängen,  o  min  kära, 
och  glaset  du  drack  ur  för  mig. 


Din  vita  klänning  skall  du  pröva, 
den  klädde  dig  i  forna  dar, 
och  som  i  forna  dagar  ströva 
vi  kring  i  skogen  här  och  var. 
På  kvällen  sitta  vi  tillsamman 
och  dricka  vin  i  vår  berså, 
det  klara  vinet  som  ger  gamman 
och  flykt  åt  dina  visor  små. 


Den  gode  guden  kan  ej  hysa 
förtret  mot  dina  stygga  spratt 
och  låter  ännu  månen  lysa 
på  våra  kyssar  och  vårt  skratt. 


140 


Naturn  är  lika  skön  som  alltid 
och  lika  redo,  du  min  tröst, 
att  småle  nu  som  då  och  alltid 
mot  kärlekslyckan  i  vårt  bröst. 

Musette  fick  väl  igen  sitt  minne, 

när  karnevalen  rasat  slut; 

en  vacker  dag  var  fågeln  inne 

i  gamla  boet  som  förut. 

Men  hjärtat  kände  ingen  flamma 

vid  dessa  smekningar  på  nytt. 

Musette  var  icke  mer  densamma 

och  sade  att  jag  var  förbytt. 

Farväl  då,  käraste,  den  vänder 
ej  åter  vår  förtrollning  mer, 
och  djupt  i  denna  min  kalender 
ha  ungdomsåren  myllats  ner. 
De  sköna  dagarna  förbrinna, 
i  aska  gräva  vi  till  sist, 
och  minnet  blott  kan  nyckeln  finna 
till  paradiset  som  vi  mist. 

*    #  * 


141 


JUNGFRU  BLOND  OCH  JUNGFRU 
BRUNETT. 


Jungfru  Blond  och  jungfru  Brunett 
dansa  med  fingret  på  kjolen. 
Så  höstklar  är  luften  och  lätt, 
lätt,  lätt, 

lätt  som  de  svingande 
jungfrurnas  klingande 
glädje  i  solen. 


Se  på. 

Nu  höja  de  sig, 
nu  böja  de  sig, 

och  ögonen  lysa  och  flätorna  slå 

och  kinden  har  heta  fläckar 

—  men  långt  över  ängens  gulnade  vall 

står  rymden  kall, 

och  nakna  stå  träd  och  häckar. 


142 


O  jungfrur,  vi  dansen  I  än 

och  sjungen  och  skratten? 

Det  faller  en  stjärna  igen, 

och  snart  kommer  natten. 

Den  kommer  som  tjuven,  när  ingen  ser 

och  ingen  ber. 

Som  en  rovfågelssvärm  slår  den  ner 
och  förmörkar  vägar  och  vatten. 


Jungfru  Blond  och  jungfru  Brunett 

stanna  förskrämda  i  dansen. 

Hur  hemskt  blev  allting  med  ett 

i  den  sista  döende  glansen! 

Det  visslar  i  vinden  och  smyger  på  tå 

och  skrattar  i  ris  och  dungar. 

De  stackars  jungfrurna  små 

skälva  som  fågelungar. 


Och  vita  i  kinden,  med  flätor  som  slå, 
slå,  slå, 

rusa  de  hemåt  båda. 

Här  ute  är  villor  och  våda, 

men  hemma  är  världen  en  spiselvrå 


143 


och  mor  den  enda  i  världen. 

Hon  sitter  så  tyst  och  tvinnar  och  snor 

och  stirrar  frysande 

in  i  de  lysande 

glöden  på  härden. 


De  gömma  sitt  hjärta  hos  mor 

och  kyssa  den  gamlas  händer, 

och  timmarna  rinna  och  kvälln  blir  stor, 

det  rasslar  i  brasans  bränder. 

Men  ute  som  troll  på  tå 

det  mumlande  mörkret  skrider. 

—  Ni  käraste  jungfrur  små, 

jag  tar  er  väl  vad  det  lider... 


*    #  * 


144 


EN  GAMMAL  DANSRYTM. 

Och  vill  du  väl, 
så  får  du  väl, 
så  har  du  väl 
min  hela  själ 
till  träl 

att  älska  och  pina  och  trampa  ihjäl 

med  tramp  av  din  häl, 

du  höga,  du  svingande  vilda  i  dansen. 


Men  får  du  min, 
så  tar  jag  din. 
Så  våga,  vinn 
och  dansa  in, 
rätt  in 

i  lågornas  rike  och  brinn  och  brinn 
med  syn  och  med  sinn. 

Det  brinner  en  eld,  han  brinner  så  klar  i  dansen. 


145 


Och  se  vi  gå 
som  lågor  gå 
i  dans  och  slå 
ihop  och  nå 
det  blå 

—  och  jorden  blir  aska  under  oss  två. 
Vi  saliga  två, 

det  är  blåsande  eld  som  bär  oss  i  dansen. 

*    *  * 


10.  —  Bergman,  Valda  dikter. 


146 


VID  FÖNSTRET. 


I  dag  har  jag  sett  din  första  rynka 
som  rispad  med  nål  i  ögats  vrå, 
och  dina  kära  händer  ha  tagit 
från  min  tinning  ett  grånat  strå, 


där  vi  sutto  vid  öppna  fönstret 
och  tänkte  på  en  gammal  sak, 
medan  aftonrodnan  låg  stilla 
över  småstadens  täppor  och  tak. 


En  klocka  ringde  borta  i  grönskan, 
och  kvällen  var  djup  och  allvarsam, 
och  över  kyrkogården  kom  långsamt 
en  skara  flickor  gatan  fram. 


147 


De  hade  vita  blommor  i  håret 
och  psalmbok  och  näsduk  i  hand; 
deras  långa  klänningar  slogo, 
när  blåsten  tog  dem  ibland. 


På  bleka  kinder  stod  ännu  gråten, 
och  läpparna  läste  en  bön, 
men  i  ögonen  speglades  världen, 
och  världen  var  stor  och  skön. 


Och  femtonårsdrömmarna  lyfte 
mot  skogens  rökiga  rand. 
Där  det  strimmade  blankt  efter  solen 
låg  livets  förlovade  land. 


Men  vi  sutto  vid  öppna  fönstret, 
din  panna  var  sorgsen  och  sänkt, 
och  jag  kysste  ditt  finger  och  sade, 
att  ingenting  blir  som  man  tänkt. 


148 


VINTERKVÄLL. 


Nu  blir  det  stilla  och  lamporna  brinna, 
nu  få  vi  gnolas  till  ro  av  en  kvinna. 
Ord  äro  skyar  som  gå  och  försvinna, 
sommarskyar  segla  över  min  själ. 
Men  därute  är  kallt  och  månen  skenar 
naken  och  skrämd  mellan  trädens  grenar, 
sparvarna  falla  till  marken  som  stenar, 
och  människor  stupa  och  frysa  ihjäl. 


Kärlek  är  helig  som  lär  oss  försaka, 
helig  är  ugnen  och  brödet  vi  baka, 
älskade,  res  dig  och  slunga  en  kaka 
ut  genom  fönstret  på  vinst  och  förlust. 
Det  är  väl  någon  som  hittar  den  sedan. 


149 


Hela  det  liv,  som  har  råkat  i  nedan, 
vacklar  och  vandrar  på  gatorna  redan. 
Jag  hör  som  ett  nödrop  i  kvällens  pust. 


Bröder  och  systrar,  min  käraste  lutar 
liten  och  vit  mot  min  skuldra  och  slutar 
att  gnola  sin  visa,  hör  blåsten  tutar 
i  skorstenspipan  med  hi  och  hallå. 
Mitt  hjärta  vill  krympa,  vi  skola  mista 
varandra  en  dag  och  läggas  i  kista. 
Gud  hjälpe  den  som  står  kvar  som  den  sista, 
världen  blir  mörk  för  en  av  oss  två. 


*    *  * 


150 


DU  OCH  JAG. 


Det  var  en  gammal,  gammal  man 
med  handen  tungt  på  staven, 
och  han  var  jag  och  jag  var  han. 
Jag  lutade  mot  graven. 


Det  var  en  gammal,  gammal  fru 
i  kjol  av  urblekt  siden, 
och  du  var  hon  och  hon  var  du 
som  du  skall  bli  med  tiden. 


Den  gamle  mannen  satt  och  höll 
den  gamla  frun  i  handen, 
och  solen  föll  och  lövet  föll 
och  käppen  skrev  i  sanden 


151 


de  rader  som  jag  skriver  nu 
i  kväll,  när  tiden  stannat 
och  du  är  jag  och  jag  är  du 
och  intet  allting  annat. 


*    *  * 


152 


ETT  FLICKEBARN. 

Spela  nu,  så  skall  jag  dansa. 
Luften  är  ett  hav  som  bär. 
Allt  är  sagor,  kan  jag  sansa 
mig  och  lydigt  gå  så  har? 
Jag  vill  springa  rätt  i  solen 
över  alla  tak  och  torn. 
Jag  vill  sopa  moln  med  kjolen 
Jag  vill  stå  på  månens  horn. 


Allt  är  sagor,  någon  pratar 
sagor  i  mitt  öra  jämt. 
Är  det  sant  att  livet  gnatar 
eller  bara  dåligt  skämt? 
Skrattar  jag,  så  vill  jag  gråta, 
gråter  jag,  är  skrattet  där. 
Alltihop  är  som  en  gåta 
och  ett  garn  som  gör  besvär. 


153 


Lös  mig  gåtan,  red  mig  garnet. 
Kära,  jag  är  kall  och  varm. 
Jag  är  inte  längre  barnet. 
Blomman  gungar  på  min  barm. 
Tala  till  den,  annars  dör  den. 
Blommorna  ha  själ  som  vi, 
och  de  viska  och  jag  hör  den 
svala  andningen  däri. 


Stackars  stora  döva  lytta 
mänskor  det  är  synd  om  er. 
Det  är  dumt  att  göra  nytta. 
Jag  gör  ingenting  numer. 
Är  en  vind,  som  går  förbi  er, 
och  ett  flarn,  som  vinden  för, 
och  en  ton  i  melodier, 
dem  ert  öra  aldrig  hör. 

*    *  * 


154 


DET  FAR  ETT  SKEPP. 


Det  far  ett  skepp  på  gungande  våg, 
ack  gungande  våg,  med  tackel  och  tåg 
och  vimpel  i  topp,  jag  kommer  ihåg 
att  skeppet  heter  Lyckan. 
Och  sjöarna  dunka  mot  skeppets  stam, 
och  revlarna  resa  sin  vita  kam, 
men  skepparn  lotsar  sig  ändå  fram, 
ty  skeppet  heter  Lyckan. 


Och  när  det  kommer  till  grönskande  strand, 

ack  grönskande  strand,  så  ser  man  ibland 

en  flicka  vifta  och  vinka  med  hand 

åt  skeppet  som  heter  Lyckan. 

Det  vinkar  igen  från  master  och  rår, 

det  viftar  och  hurrar,  i  märsen  står 

en  lättmatros,  han  har  knollrigt  hår, 

och  skeppet  heter  Lyckan. 


155 


Och  flickan  öppnar  sin  rosendemund, 

ack  rosendemund  så  röd  och  rund, 

och  suckar  och  ber:  tag  mig  med  på  stund 

på  skeppet  som  heter  Lyckan. 

Men  sanna  mitt  ord,  är  flickan  ombord, 

så  går  det  till  botten,  sanna  mitt  ord, 

ty  flickor  på  hav  och  flickor  på  jord 

de  göra  kol  på  lyckan. 


156 


BLOMSTERFLICKAN. 


Att  vandra  med  korgen 
är  vandra  med  sorgen 
och  gå  och  gå 
och  mest  få  nej. 
Köp  rosor  som  glöda 
så  rosenröda, 
köp  himmelsblå 
förgätmigej. 


De  kosta  så  litet 

mot  släpet  och  slitet. 

Jag  vissnar  snart, 

så  ung  jag  är. 

Jag  vandrar  med  sorgen 

i  hjärtat  och  korgen, 

och  det  är  klart 

vart  vägen  bär. 


157 


Och  timmarna  lida 
och  fötterna  svida, 
och  vakat  har 
jag  natten  lång. 
Köp  rosor  så  röda, 
köp  liv  som  förblöda, 
köp  mig,  så  tar 
det  slut  en  gång. 

*    *  * 


158 


ARBETARE. 


Det  flammar  en  eld  där  vi  stå 

i  sotet  med  nackar  som  nicka. 

Vi  släpa  och  slita  och  slå 

och  hamra  och  hacka  och  sticka. 

Åhi,  tralala, 

åho,  det  går  bra, 

åhej,  håll  i  och  dra, 

det  är  långt  till  mat  och  dricka. 


Och  bälgarna  blåsa  i  kapp, 

och  ugnarna  steka  och  skålla. 

Vi  svettas  vid  kran  och  tapp. 

Vi  trampa  som  djur  i  en  fålla. 

Åhi,  tralala, 

åho,  det  går  bra, 

åhej,  håll  i  och  dra, 

så  länge  ben  och  armar  hålla. 


159 


Hör  hjulen  och  visslornas  rop 

och  hatet  som  dunkar  i  hopen, 

men  allting  tar  slut  i  en  grop, 

och  änden  på  visan  är  snopen. 

Åhi,  tralala, 

åho,  det  går  bra, 

åhej,  håll  i  och  dra, 

så  dra  vi  oss  fram  till  gropen. 


*    *  * 


160 


BREVET. 


De  bröder  av  Klaras  frälsning 
till  dem  i  Nydala  gård. 
Vår  kyss  och  kärliga  hälsning. 
Krist  give  er  huld  och  vård. 


Krist  låte  er  stånda  trogna 
till  ändan  med  heligt  mod 
och  en  gång  bärgas  som  mogna 
skördar  i  Herrans  bod. 


Desslikes  skriva  vi  eder, 
att  Lukas  skeppare  nått 
vårt  fattiga  hus  med  heder 
och  fartyget  fullt  av  vått. 


161 


Han  förde  sädes  från  Riga 
och  rosenvin  från  Brabant 
och  pommerskt  ej  att  förtiga 
och  mumma  och  alikant. 


Men  ute  gå  onda  tankar 
som  basilisker  på  rov. 
Vi  sända  ett  litet  ankar 
till  brödernas  husbehov. 


Det  brukar  styrka  och  frälsa, 
och  hjärtat  får  frid  därav. 
För  heliga  män  är  det  hälsa. 
För  androm  är  det  drav. 


Och  ta  vi  ett  glas,  så  ta  vi 
det  glaset  till  evigt  väl. 
En  sup  och  ett  pater  peccavi 
de  rensa  ändå  en  själ. 
11.  —  Bergman,  Valda  dikter. 


162 


Så  tackom  och  lovom  Herran 
och  fastom,  när  fastan  står  på. 
I  morgon  kommer  kärran 
med  brännvinet,  bröder  små. 

Nu  vilja  vi  redo  vara, 
ty  världen  är  vrång  och  hård. 
De  bröder  av  Sankta  Klara 
till  dem  i  Nydala  gård. 


*    *  * 


163 


MARIONETTERNA. 


Det  sitter  en  herre  i  himlens  sal, 

och  till  hans  åldriga  händer 

gå  knippen  av  trådar  i  tusental 

från  vart  människoliv  han  tänder. 

Han  samlar  dem  alla,  och  rycker  han  till, 

så  niga  och  bocka  vi  som  han  vill 

och  göra  så  lustiga  piruetter, 

vi  stackars  marionetter. 


Vi  äta  och  dricka  och  älska  och  slåss 

och  dö  och  stoppas  i  jorden. 

Vi  bära  den  lysande  tankens  bloss, 

vi  äro  så  stora  i  orden. 

I  härlighet  leva  vi  och  i  skam, 

men  allt  som  går  under  och  allt  som  går  fram 

och  allt  som  vår  lycka  och  ofärd  bådar 

är  bara  ryck  på  trådar. 


164 


Du  åldrige  herre  i  himlens  sal, 

när  skall  du  tröttna  omsider? 

Se  dansen  på  dockornas  karneval 

är  lik  sig  i  alla  tider. 

Ett  ryck  på  tråden  —  och  allting  tar  slut 

och  människosläktet  får  sova  ut, 

och  sorgen  och  ondskan  vila  sig  båda 

i  din  stora  leksakslåda. 


165 


MOR  JORD. 

Nu  vill  jorden  gå  till  sängs,  hon  är  så  trött 
stackars  gamla  mor  med  butter  sorg  i  minen. 
Aftonrodnans  lampa,  som  har  brunnit  rött, 
skruvas  ner  och  skymningen  drar  för  gardinen. 
Å  vad  du  skall  sova,  mor,  vad  du  skall  sova. 
Dröm  om  tiden  när  du  själv  var  ung  en  gång 
och  du  födde  starka,  sköna  barn  till  världen, 
gudabarn  som  älskade  i  lek  och  sång 
och  som  utan  tankar  åldrades  vid  härden. 
Nu  ha  barnen  tappat  lekens  gudagåva. 


Ännu  söker  mannen  kvinna,  kvinnan  man, 
men  av  stel  förtvivlan  deras  ögon  brinna, 
och  de  ropa  som  i  töcken  till  varann 
och  få  aldrig  svar  och  snyfta  och  försvinna, 
när  det  lilla  livets  irrlopp  är  fullkomnat. 


166 


Stora  tysta  mörker,  fött  av  evighet, 
allas  vagga  du  och  allas  bår  som  väntar, 
giv  nu  mor  de  bästa  drömmarna  du  vet, 
tills  den  snåla  dagen  på  gardinen  gläntar. 
Stilla,  barn,  med  edra  trätor.    Mor  har  somnat. 


*    *  * 


167 


TILL  EN  KONSTNÄR. 


Jag  säger  dig:  du  måste  vandra  vida 
på  stenig  mark,  när  andras  mark  är  slät. 
Du  måste  stappla,  stupa,  genomlida 
ditt  eget  liv  och  hundra  liv  i  det. 


Du  måste  slita  hjärtat  ur  din  sida 
och  ge  ditt  blod  och  gå  i  smuts  till  knät. 
Du  måste  strida,  det  är  saken,  strida 
för  stridens  skull  och  ej  för  lagerträt. 


Och  vän  skall  svika  dig,  och  älskarinna 
bli  trött  att  slåss  med  skuggor  om  din  själ 
—  så  får  du  bjuda  bägge  två  farväl. 


168 


En  flyktig  regnbågsbild  på  ögats  hinna 
är  lyckan,  du  skall  mista  den  som  allt 
och  tänka  varmt,  när  livet  blåser  kallt. 


*    *  * 


HEMMA  OCH  BORTA 


STADSBARN. 


Jag  älskar  dimman,  som  släpar  våt 
över  kajer  och  torg  i  natten, 
och  lyktornas  ögon,  röda  av  gråt, 
och  lukten  från  gatan  och  visslans  låt 
från  en  spöklikt  skymtande  båt 
ute  på  Mälarns  vatten. 

Jag  älskar  novemberdagens  grå 
förtvivlan  och  grändens  fasa, 
fabrikernas  hjärtan  som  bulta  och  slå 
och  droskan  som  rullar  och  löven  som 
i  dans  kring  en  bänk  i  en  vrå 
med  en  ensam  människotrasa. 


172 


STOCKHOLMSVÅR. 

I  soldiset  kan  jag  skönja 
en  bit  av  hamnens  stök. 
Det  lyser  rött  av  mönja 
och  luktar  tjära  och  rök 


och  fejas  och  stryks  och  spacklas 
och  spolas  i  alla  vrår 
och  timras  här  och  tacklas 
där  och  hej  vad  taljan  går. 


En  ruta  glimmar  i  slottet. 
Från  holmens  lilla  kasteli 
slår  första  namnsdagsskottet 
mot  Söder  med  en  skräll. 


173 


Och  ekot  svarar  i  bergen, 
och  Strömmen  dansar  och  flyr 
och  speglar  himmelsfärgen 
och  molnens  äventyr. 


Små  muntra  militärer 
spatsera  i  solens  sken. 
De  ha  så  granna  revärer. 
De  ha  så  smala  ben. 


Och  nöjets  alla  sköna 
gudinnor  i  torget  gå, 
och  träden  äro  gröna 
och  gudinnorna  blå. 


Men  jag  går  ensam  och  vädrar 
min  lyra  och  min  kavaj. 
Man  blåser  upp  sina  fjädrar 
en  vacker  dag  i  maj. 


174 


Det  blir  så  trångt  i  västen, 
där  hjärtat  kacklar  och  gal 
som  alla  vårar  för  resten 
sin  nötta  madrigal. 

Du  store  himmelske  fader, 
vad  världen  ändå  är  ung! 
Se  ruter  dam  och  spader, 
men  var  ha  vi  hjärter  kung? 

Var  är  den  gamla  monarken, 
som  blänkte  på  vårens  dag? 
Tag  litet  grönt  från  marken 
och  lägg  på  hans  sarkofag. 

*    *  * 


175 


MIDSOMMAR  I  STADEN. 


O  solens  höga  dag,  o  sommarhelg! 

Det  friska  lövet  i  en  spräckt  butelj 

och  äreporten  över  krogen 

och  fattigväxterna  i  fönstret  där 

och  knapphålsblomman  —  det  är  glädjen  här. 

Nu  hälsa  skogen 

och  ängen  på  i  stan, 

och  kajen  får  en  doft  från  stränderna. 

Hur  har  ni  det,  ni  folk  i  gränderna? 


Vi  ha  det  svårt.    Vi  slita  hela  dan. 
Vi  göda  valkarna  i  händerna. 
Vår  hjärna  svettas  ord,  och  orden  slå 
som  tunga  droppar  svart  på  arken. 


176 


Vi  längta  ut  i  marken 
och  få  ej  lov  att  gå. 


Då  står  du  mitt  på  stadens  torg, 
o  sommar,  med  din  blomsterkorg. 


Så  tack  nu  från  ett  gammalt  diktarbröst, 

som  än  en  gång  fick  röst 

i  piporna  och  spelen, 

och  tack  från  åkarkampen,  som  du  gav 

en  kvist  att  blada  av, 

en  ruska  grönt  i  selen. 


177 


SOMMAREN. 


Jag  såg  den  stackars  frusna  våren 
på  gatan  i  en  trasig  kjol 
—  men  ingen  herre  följde  spåren 
av  flickan  utan  sång  och  sol. 


Nu  blommar  allt  och  ler  och  dåras 
och  allting  sjunger  livets  lov, 
och  tiggarungen  från  i  våras 
har  blivit  dam  med  eget  hov. 


Det  ,är  en  dam  för  hela  staden. 
Hon  är  så  skön  och  god  och  glad. 
Hon  åker  stora  promenaden 
i  sin  landå  med  gröna  blad. 
12.  —  Bergman,  Valda  dikter. 


178 


Som  Fröja,  när  hon  far  till  möte, 
hon  vilar  sommartung  och  het 
med  duvna  rosor  i  sitt  sköte 
och  till  lakej  en  ung  poet. 


*    *  * 


179 


KVÄLL  I  KLARA. 

Det  viskar  i  vinden  och  mumlar  vekt 

i  solfallet  över  de  döda. 

Jag  söker  som  man  den  plats,  där  jag"  lekt 

som  barn  med  barndomens  röda 

och  rörliga  blod  i  sus. 

Jag  hälsar,  Sankta  Klara,  ditt  hus, 

din  gård,  dina  fönster  som  glöda. 

Längtan  sänker  vingen 

här  i  enslig  fred. 

Vackra  klockor,  ringen! 

Sången  ringer  med. 


Den  brusande  sångens  klockklang  går 
genom  lindarnas  valv  som  vakta 
din  vila,  Karl  Mikael,  år  från  år. 
Det  gungar  i  grenarna  sakta. 


180 


Det  ropar  ur  jorden.    Jag  hör 

ett  eko  av  rösten  som  aldrig  dör, 

hur  det  dör  och  dräps  vad  vi  akta. 

Lyror  dö  och  bjärta 

blad  och  allt  jag  vet. 

Stora  sångarhjärta, 

du  är  evighet. 

Men  dagens  brinnande  män  gå  fram 

med  lösen  åt  gamla  och  unga 

och  ris  och  rep  åt  varandra  och  skam 

åt  den  som  icke  vill  slunga 

sitt  ord  med  vinden  som  vinden  går. 

O,  Sankta  Klara,  vad  lösen  får 

jag,  när  aftonens  klockor  sjunga? 

Låta  dagen  lida. 

Kvällen  skall  väl  rå. 

Dag  är  gjord  att  strida, 

kväll  att  milt  förstå. 

*    *  * 


181 


KYRKTUPPEN. 

Se  solen  den  skiner  på  Tyskans  tupp 
och  på  hans  förgyllda  dvala. 
Så  går  det  när  man  har  kommit  sig  upp 
i  världen ;  då  slutar  man  gala. 


Då  blir  man  så  fin  och  fix  och  förnäm 
och  höjd  över  packet  som  krälar, 
och  då  får  man  umgås  med  bara  créme 
de  la  créme  av  frälsta  själar. 


Men  vi  som  trampa  i  smuts  och  boss 
för  att  leta  oss  litet  föda 
och  vi  som  hackas  och  vi  som  slåss, 
tills  fjädrarna  ryka  röda, 


182 


vi  ha  det  inte  så  gott  i  dyn, 
där  vi  gå  och  speta  och  sprala. 
Men  vi  hitta  kanske  ibland  ett  gryn, 
och  då  måste  vi  genast  gala. 

Och  gala  måste  vi,  när  det  tar 

en  ände  till  sist  på  fröjden. 

Det  lättar,  ser  du  vår  himmelske  far, 

som  sitter  så  stum  där  i  höjden. 


*  * 


183 


MÅNSKEN  PÅ  STRÖMMEN. 


Som  klippt  i  sotat  papper 
står  södra  bergens  kontur, 
och  Strömmen  rullar  med  svarta 
virvlar  längs  kajens  mur. 


Men  över  virvlarna  spänner 
månen  sin  blanka  stråt, 
och  mitt  i  det  blanka  gungar 
en  fiskare  i  en  båt. 


Nu  vevar  han  upp  sitt  sänke 
Låt  se  vad  han  får  i  kväll. 
Det  lyser  i  nätets  maskor 
som  idel  glimmande  fjäll. 


184 


Men  det  är  bara  vatten, 
som  glittrar  och  rinner  bort. 
Han  fiskar  månsken  och  sjunger 
och  ror  sin  väg  inom  kort. 


Poet,  vad  har  du  fiskat 

i  kväll  i  den  strida  ström? 

En  bubbla.    En  månskensdroppe. 

En  snabbt  förrunnen  dröm. 


*    *  * 


185 


DE  TUSEN  FRÖJDERNAS  HUS. 

Jag  har  blåst  med  de  lösa  bladen. 

Jag  har  irrat  i  ur  och  skur. 

I  ett  hus  vid  ett  torg  i  staden 

har  jag  hamnat,  jag  vet  ej  hur. 

Det  är  sus  och  dus 

och  lampor  och  ljus 

i  de  tusen  fröjdernas  hus. 


Och  där  dansar  fru  Lotusblomma 

och  där  bugar  herr  Bamburör, 

och  alla  de  söta  små  fromma 

mimosorna  pladdra  i  kör. 

O,  Mimosa  San, 

jag  är  himlens  man, 

jag  är  solen,  går  solen  an? 


186 


Kom  och  sätt  dig  i  knät  på  solen, 

medan  stjärnorna  ta  i  ring 

och  väggarna  vicka  och  stolen 

och  bordet  och  allt  går  omkring 

i  flygande  fläng 

som  sfärernas  sväng 

till  de  saligas  harposträng. 


Si  jag  sträcker  mig  över  jorden 

med  mitt  nådiga  välbehag. 

Jag  är  kejsarn  själv,  jag  är  vorden 

till  skapelsens  lykta  och  lag. 

Jag  vill  lysa  milt, 

jag  vill  flamma  vilt 

och  slockna  när  allt  är  förspillt. 


Nu  går  solen  i  moln,  och  resten 

är  dimmor  och  drakar  och  natt. 

I  dörren  står  översteprästen 

och  räcker  mig  spira  och  hatt 

och  makar  mig  ut 

i  mörkret  till  slut 

och  de  onda  andarnas  tjut. 


187 


Hör  du,  överstepräst,  vem  gav  dig 

ditt  hesa  och  vidriga  krax? 

Jag  skall  hugga  huvudet  av  dig, 

om  du  inte  bättrar  dig  strax. 

Men  du  slipper  ifrån 

med  ett  litet  lån 

till  en  kärra  åt  himlens  son. 


*    *  * 


188 


MELLAN  BROARNA. 


Rosiga  dikt,  hur  din  gamla  myt 
fyller  varenda  vinkel! 
Ullas  triumf  och  Mollbergs  skryt, 
Movitz'  hosta  och  finkel, 
allting  är  kvar  i  gränden  här 
under  vindruvsskylten. 
Skuggorna  skråla.    Mörkret  svär. 
Se  vad  raglande  bylten. 


Trött  på  det  dumma  Östermalm, 
längtar  jag  hit  om  kvällen. 
Här  är  mitt  hjärta,  här  min  psalm, 
här  finns  det  näringsställen. 


189 


Grå  är  min  dag.   Jag  prisar  er, 
kära  bröder  och  systrar. 
Från  sin  olymp  ser  Bellman  ner, 
nickar  milt  och  lystrar. 


190 


MIDNATTSSKYAR. 

Midnattens  rullande  moln  —  en  apokalyptisk 
vidundervärld  —  gå  tungt  över  toppar  och  tak- 
krön. 

Släckt   är   i  himlarnas  hus  och  släckt  i  män- 
niskors 

boningar;  bara  en  enda  ruta  som  lyser 
och  ett  svävande  lyktsken  där  nere  på  gatan. 
Skuggorna  jaga  som  troll,  och  ett  Fredmanskt 

följe 

larmar  med  Fröja  och  flaskan  i  hand  och  slåss 

och 

grälar  och  gråter,  tills  plötsligt  allt  är  försvunnet. 


Lampan  har  somnat.    Jag  själv  vill  sova,  men 

kan  ej. 

Midnattens  rullande  moln  gå  tungt  i  mitt  sinne. 


191 


Ack,  vad  är  ungdomens  sorg?  En  vinge  för  solen. 
Fladdrar  förbi,  och  allting  blir  guldljust  ånyo. 
Men  i  den  ödsliga  natt,  som  liksmed  i  väggen, 
hamrar    i    mannens   bröstkorg   hans  hemliga 

ångest, 

dövad  av  dagen,  men  aldrig,  aldrig  betvungen. 

Nu,  du  mitt  Stockholm  med  lyror  och  lekar  och 

luftslott, 

rasar  du  samman,  och  jag  har  slutat  att  fråga 
efter  den  grund  som  består,  det  fäste  som  varar. 
Fångas  en  ande  i  hus?   Vad  lönar  att  bygga? 
Evigt  på  resa  är  människans  själ  som  molnen. 
Skyar,  jag  hälsar  er  färd  och  vakar  i  natten. 

*    *  * 


192 


I  DROTTNINGHOLMSPARKEN. 

I  speglande  kanaler,  där  det  silverbleka 
och  svala  vattnet  glider  längs  en  tuktad  äng 
och  pilar  doppa  sina  blad  och  sländor  leka 
och  säven  sakta  rör  sin  eolsharpas  sträng, 


där  simmar  Jupiter  som  svan  till  Ledas  möte, 
han  simmar  av  och  an  i  ensamt  majestät 
och  väntar  stum  på  gudars  lust  i  kvinnosköte, 
men  ingen  Leda  närmar  sig  med  lätta  fjät. 


Hur  övergivet  ligger  allt.    Hur  spöklikt  skiner 
i  skymningen  det  vita  slottet  av  Tessin. 
Som  långa,  tunga,  susande  alexandriner 
går  vinden  genom  parken  med  sitt  vemodsvin. 


193 


Och  häckarnas  kulisser  stå  i  stela  rader, 
fast  scenen  är  förstörd  och  skådespelet  slut. 
Vad  gör  jag  här,  jag  livets  son,  bland  maskerader 
av  vålnader  från  sekel  som  ha  blommat  ut? 

Ur  bleknad  storhetsprakt  och  vissnade  idyller 
vill  hjärtat  ständigt  suga  samma  falska  makt 
—  förgängelsens  och  årens  ljuva  gift,  som  fyller 
en  gammal  sång,  ett  gammalt  rum,  en  gammal 

trakt. 

*    *  * 


13.  —  Bergman,  Valda  dikter. 


194 


I  FJÄLLGRÄNSEN. 
I. 

Lyss  till  det  djupa  och  stora  och  stilla 
mumlet  i  träden,  som  gny  mot  höst. 
Svagt  som  en  knäppning  förnimmes  det  lilla 
livets  ur  i  ditt  eget  bröst. 


Svagt  är  ditt  eget,  stort  är  allenast 
det  stora  i  molnens  och  markens  värld. 
Uret  i  bröstet  skall  stanna,  och  senast 
om  några  år  är  det  släckt  på  din  härd. 


Allt  vad  ditt  hjärta  liar  velat  och  värdet 
av  Öknens  grubbel  och  lustgårdens  dar, 
borta  är  allting,  förskingrat  är  det. 
Skogen  och  molnen  och  marken  bli  kvar. 


195 


Och  i  de  blånande  vidderna  stiger 
dagen  så  härlig  som  någonsin  förr. 
Sover  du  redan?  Vaknar  du  aldrig?  Tiger 
din  röst?    Har  du  stängt  din  dörr? 


*    *  * 


196 


II. 

Skogen  spelar.    Älven  rinner. 
Det  är  ton  av  samma  ton. 
Över  Ristafallen  brinner 
regnbågsbron. 


Du  har  vått  som  dagg  på  kinden. 
Blicken  själv  är  blank  och  våt. 
Är  det  vattenstänk  med  vinden 
eller  gråt? 


Räds  du  virveln,  språnget,  stupet? 
Vill  du  glida  lugnt  din  gång? 
Blott  i  höjden  eller  djupet 
blir  du  sång. 


197 


III. 

Stormen  kör  i  fjällen. 
Himlen  dör  i  kvällen. 
Skyarna  tumla  som  troll  i  dans 
med  flygande  hår. 
Plötsligt  springer  det 
eld  i  trädens  krans 
—  och  solen  går. 


Nu  ringer  det 

i  Undersåkers  kyrka. 


Ängen  ber  med  blom  som  buga, 
skogen  ber  med  orgelbrus. 


198 


Låt  mig  bedja  i  min  stuga 
om  en  dag  så  stor  och  ljus 
som  det  ljusaste  vi  dyrka 
i  en  viljas  gudastyrka, 
i  ett  hjärtas  sommarsus. 


*         *  * 


199 


UNGDOMSSTADEN. 

Här  vandrar  än  med  tankspridd  gång 
en  ung  Erasmus,  blek  om  kinden, 
och  hör  det  susa  som  en  sång 
av  Pindaros  i  aftonvinden. 


Och  bakom  gravkapellets  kor 
och  över  slättens  träd  och  byar 
står  solnedgången  lika  stor 
och  sprutar  rött  ur  rivna  skyar. 


Det  lyser  i  mitt  gamla  rum. 
Jag  känner  ögonlocken  svida. 
Vem  sitter  nu  vid  boken  stum, 
där  jag  har  suttit  sent  och  tida? 


200 


Med  fälld  gardin  och  riglad  dörr 
han  stänger  till  om  visdomshärden, 
och  tanken  timrar  nu  som  förr 
sitt  tempel  över  denna  världen 


—  en  stolt  och  bräcklig  katedral, 
som  spirar  upp  för  själens  öga. 
Hur  skön  är  dagern  och  hur  sval 
är  luften  i  det  mystiskt  höga! 


Men  solnedgången  blir  en  brand 
därute,  hela  himlen  flammar, 
och  blåsten  lägger  tungt  sin  hand 
i  fönstret  på  den  tystes  kammar. 


Du  stormens  hand,  du  livets  hand, 
som  knackar  tills  vi  måste  svara, 
låt  drömmarn  ha  sitt  blåa  land 
ett  eller  annat  nådår  bara, 


201 


Snart  är  det  borta  som  en  rök, 
en  sky,  ett  sken,  ett  sus  i  bladen, 
och  som  en  främling  på  besök 
går  han  omkring  i  ungdomsstaden. 


*    *  * 


202 


VADSTENA. 


Vätterns  sömnlösa  vatten 
rörs  i  strandens  strå, 
och  mot  den  gråa  natten 
stiger  borgen  grå. 
Stilla  gator  och  tomma 
torg  med  tuvor  på. 
Gamla  trädgårdar  blomma. 
Gamla  klockor  slå. 


Här  ha  minnena  rötter. 
Allt  är  här  legend. 
Skuggor  på  tysta  fötter 
tassa  i  en  gränd. 
Stanna,  vandrare,  stanna, 
här  av  ingen  känd. 
Som  med  eld  på  din  panna 
står  din  oro  bränd. 


203 


Varför  rasar  ditt  öde 
hjärta  i  sin  bur? 
Gräset  gror  hos  de  döde 
bakom  klostermur, 
och  i  den  dova  staden 
kan  du  höra  hur 
rekviem  sjungs  av  bladen 
på  din  pilgrimstur. 

Fäll  din  ränsel  och  sopa 
dammet  av  din  sko. 
Tidernas  röster  ropa 
under  valv  och  bro. 
—  Mänskohjärta,  du  heta 
trolöshet  och  tro, 
många  vägar  vi  veta, 
endast  en  till  ro. 

*    *  * 


204 


NURNBERG. 


Från  ringmursgluggen  ser  jag  dig, 
du  gamla  mästarstad  med  minnen 
av  sångarlust  och  sångarkrig 
och  idog  hand  och  hårda  sinnen. 
I  stup  och  vallgrav  är  det  vår 
igen  och  hagtornsdoften  strömmar 
kring  seklers  verk,  där  stunden  går 
med  stundens  snabba  fjät  och  drömmar. 


Men  långt  därnere  ligger  du 

som  leksakslådans  hus  åt  dockor 

—  ett  stycke  medeltid,  ett  nu 

med  svalskrik  och  med  klämt  av  klockor 

och  sol  på  tak  och  gavelfris 

och  skumma  prång  och  gränders  krökar 

och  över  alltihop  i  luftigt  dis 

ett  spindelnät  av  blåa  rökar. 


205 


Här  bodde  Durer;  se  hans  hus 
där  murens  svarta  bjälke  buktar. 
Här  stack  hans  nål  vid  kvällens  ljus 
den  riddaren,  som  aldrig  fruktar 
för  död  och  djävul  vart  det  bär. 
Och  har  med  öl  på  gillebordet 
satt  Sachs  och  skrattade,  och  här 
ha  breda  borgare  fört  ordet. 


Och  när  jag  strövat  dagen  lång 
bland  gatans  köpenskap  och  gamman, 
blir  allt  till  färg  och  sorl  och  sång 
i  sömnen  där  det  flyter  samman. 
Jag  ser  ett  torg  med  brokigt  folk. 
En  Faust  står  där  brunnen  sprutar, 
och  över  fönstrets  fågelholk 
ett  rågblont  Gretchenhuvud  lutar. 


Som  vandrande  gesäll  jag  drar 
kring  land  och  rike  för  att  lära. 
Jag  är  så  gammal,  och  jag  har 
så  långt  till  mästarbrevets  ära. 


206 


Men,  gunstbenägna  diktarskrå, 
får  jag  ej  brev  på  eftervärlden, 
så  vet  jag  att  jag  bränt  ändå 
av  elden  från  den  stora  härden. 


*    *  * 


207 


VENETIAN SKT  SKUGGSPEL. 

En  fuktig  måne  stiger 
ur  Adrias  hav. 
Piazzan  är  tom.    Du  tiger, 
Venedig,  som  en  grav. 


De  svarta  kistorna  glida 
som  spökskepp  från  Siyx 
utmed  palatsens  sida, 
och  hela  staden  tycks 


förvittrad  och  förkolnad 
av  lustar  och  kval 
—  en  svävande  månlyst  vålnad 
vid  dimmig  kanal. 


208 


Statt  upp  från  döden,  min  döda 
kärlek  i  nattens  ro. 
Se  bleka  skimmer  flöda 
kring  Suckarnas  bro. 

Det  lyfts  en  mun  mot  mitt  öra 
och  andas  så  kallt. 
Vart  vill  du  att  jag  skall  föra 
dig,  arma  gestalt? 

O,  minne  som  ständigt  aggar! 
O,  tysta  idol! 
På  hemliga  vågor  vaggar 
en  fridlös  gondol. 


*    *  * 


209 


EN  FLORENTINERFANTASI. 


Nu  sover  blommomas  sköna  stad 
en  vårnatt  vid  Arnos  vatten, 
och  floden  speglar  lyktornas  rad 
som  långa  altarljus  i  natten. 


Jag  går  och  går,  och  jag  kan  ej  gå 
till  vila  för  syner  bara. 
Det  bor  en  krönika  i  var  vrå. 
Det  mumlar  om  fest  och  fara. 


Och  är  jag  poet,  så  kan  jag  väl 
ha  lust  att  tyda  ett  eko. 
Jag  hör  hur  det  sjunger  i  min  själ 
om  alla  som  svekos  och  sveko 
14.  —  Bergman,  Valda  dikter. 


210 


och  flammade  här  och  blevo  stoft 
och  aska  i  ödets  lågor. 
I  dag  signorians  höga  loft 
och  i  morgon  Arnos  vågor. 


Men  floden  rinner  och  klockan  slår, 
och  allting  är  snart  förlupet. 
På  kajen  vid  Ponte  Vecchio  står 
en  skugga  och  stirrar  i  djupet. 


En  smal  gestalt  som  en  bild  av  sot, 
där  natten  bleknar  mot  dagen. 
Ett  rovfågelsnäbb.    En  hakas  hot. 
En  mun  i  leda  sammandragen. 


Se  mörkret  göms  i  hans  ögonvrår 
och  i  den  håliga  kinden. 
Som  svarta  läderlappsvingar  slår 
den  långa  manteln  för  vinden. 


211 


Du  stora  skugga  från  dödens  dal, 
med  tankens  smärta  och  årens, 
har  livet  icke  haft  nog  av  kval 
och  nog  av  ränker  ditt  Florens? 


Har  hjärtat  ännu  ej  hamrat  ut? 
Är  det  ej  gott  att  få  sova? 
I  storm  och  skyar  försvann  till  slut 
all  lyckans  vita  nuova. 


Och  ändå  längtar  du  hit  igen 
till  dina  ödsliga  gränder 
och  vandrar  osäll  och  hemlös  än 
en  vårnatt  vid  Arnos  stränder. 


Som  domens  tuba  i  skräck  och  fröjd 
än  ljuda  de  eviga  orden. 
Med  dem  har  du  rest  till  himlens  höjd 
och  med  dem  till  underjorden. 


212 


Men  vad  du  såg  i  helvetets  hus 
och  skärseldens  bittra  flamma 
och  paradisets  saliga  ljus, 
jag  vet  att  de  sett  detsamma, 


de  andra  stora  som  vi  ha  fått 
att  lysa  oss  fram  på  färden. 
Jag  vet  att  de  allesammans  gått 
genom  plågornas  port  i  världen 


och  genom  syndens  och  ondskans  ström 
och  allt  som  smutsar  och  larmar, 
tills  ungdomens  Beatricedröm 
tog  dem  i  frälsande  armar... 


Nu  sover  blommornas  gamla  stad 
med  suck  och  sägner  i  natten, 
jag  är  en  skugga  som  diktens  blad. 
Jag  irrar  vid  Arnos  vatten. 


213 


U  R  B  S, 


O,  fromma  klockors  klang  och  fauners  grin 

och  bilars  tjut  och  demimonde  och  munkar 

och  vykortssäljare  och  brittisk  spleen 

och  tysk  kommers,  som  tuggar  och  som  klunkar 

och  svettas  av  entusiasm  och  vin. 

Här  tingeltangelfröjd  och  där  Te  Deum. 

Bengaliskt  ljus  i  kväll  i  Colosseum 

och  mitt  på  Forum  i  en  skön  ruin 

herr  Schulze  och  fru  Schulze  från  Berlin 

i  all  sin  makalösa  prakt  och  gloria. 

Vid  jupiter,  här  får  man  ha  god  min. 

O,  Urbs.    O,  städers  stad.    O,  världshistoria. 


*    *  * 


214 


VID  G  I  O  R  DA  N  O  BRUNOS  STATY. 


På  Campo  di  Fiore, 
det  glada  grönsakstorget 
med  jordens  goda  gåvor, 
där  står  hans  staty. 
Och  folket  trängs  och  prutar 
bland  månglarna,  och  ingen 
har  öga  mer  för  mannen, 
som  står  däruppe  stilla 
och  mörk  mot  en  sky. 


Ur  kåpans  huckle  spanar 
den  långa  blicken  fjärran 
som  sökte  den  i  rymden 
sitt  eviga  mål. 


215 


Ett  sista  eldsken  faller 
på  tinnar  och  kupoler, 
och  rutor  brinna  röda 
av  blodiga  reflexer 
från  kvällsolens  bål. 


Här  reste  sig  på  platsen 
en  gång  i  gamla  tider 
ett  annat  bål,  som  lyste 
och  lyser  oss  än. 
Här  mumlades  det  böner, 
här  tjöt  den  blinda  hopen, 
här  slogs  ditt  stoft,  Giordano, 
för  vinden  ut,  och  vinden 
har  sått  det  igen. 


O  dyra  sådd,  som  spirar 
och  trampas  ner  och  skjuter 
på  nytt  ur  mullen,  dränkt  med 
martyrernas  blod, 


216 


du  offeraskans  varma, 
grobara  frö  i  livet, 
när  skall  det  komma  av  dig 
en  frigjord  släkt,  ej  bara 
ett  bål  och  en  stod? 


Vi  tro  som  du,  o  Bruno, 
på  världens  själ  den  höga. 
Vi  tro  ock  på  ett  heligt 
förnuft  som  består. 
Vi  tro  att  tanken  aldrig 
kan  brännas  och  förkolna. 
Som  fågel  Fenix  föds  den 
i  eld,  och  ingen  svartkonst 
skall  nå  dit  den  når. 


*    *  * 


217 


MICHELANGELO    PÅ  DÖDS- 
BÄDDEN. 

Jag  Michelangelo,  den  fruktansvärde 
som  stormat  himlarna  och  störtat  ner, 
här  ligger  jag  med  allt  vad  jag  begärde, 
en  usel  mask,  ett  gammalt  sprucket  ler. 
Nämn  mig  den  mästare  i  Rom  och  Florens, 
som  nu  kan  blåsa  eld  i  denna  rest. 
Min  sista  krans  om  pannan  skall  bli  bårens. 
För  länge  var  jag  jordens  bittra  gäst. 


I  marmor  högg  jag  Natten,  livets  moder, 
en  stelnad  vånda  på  en  sarkpfag. 
Jag  välvde  min  kupol.   Jag  reste  stöder. 
På  muren  målade  jag  dörrens  dag. 


218 


Nu  går  jag  själv  till  domaren  därovan. 
Nu  sveps  jag  själv  i  nattens  mantel  in. 
O,  ljuva  sömn.    Den  stora  goda  gåvan 
är  bara  du,  och  snart  skall  du  bli  min. 


Låt  mig  få  ro  en  gång.   Jag  står  vid  målet. 
För  Guds  barmhärtighet  låt  mig  få  ro. 
Se  mejseln  fallit  ur  min  hand  och  kolet, 
och  det  är  sabbatsstilla  i  mitt  bo. 
Ett  flyktigt  skimmer  spökar  blott  i  taket 
från  ugnens  glöd,  som  tynar  utan  ans, 
och  ögat  stirrar  torrt  och  febervaket 
på  skuggornas  och  eldens  arma  dans. 


Men  skuggan  segrar  som  den  segrat  över 
mitt  liv  med  all  dess  möda,  glans  och  skam. 
En  gubbe  som  skall  dö,  vad  ljus  behöver 
han  för  att  lysa  sig  till  graven  fram? 
I  kvällens  mörker  och  i  dödens  plåga 
är  jag  blott  närmare  den  värld,  som  sken 
förklarad  i  min  skapartankes  låga, 
men  slocknade  när  den  blev  färg  och  sten. 


219 


Du  morgonrodnad  i  Lorenzos  rike, 
din  lust  var  kort.    En  paradisisk  vår. 
Jag  Michelangelo,  den  gudalike 
som  man  är  gudars  like  några  år 
och  född  med  stjärna  och  med  segerhuva, 
hur  drack  jag  ej  ur  en  omätlig  brunn, 
hur  pressade  jag  icke  dagens  druva 
med  hårda  händer  möt  min  glupska  mun! 


Så  kom  den  svarta  munken  från  Ferrara. 
Han  växte  hög.    Hans  kåpa  skymde  soln. 
Och  Florens'  liljor  vissnade  för  bara 
ett  ord  av  dundraren  i  predikstoln. 
Och  det  föll  aska  över  syndens  brasa 
och  livet  grånade  i  bot  och  bann, 
och  jag  blev  ensam  med  min  egen  fasa 
—  så  ensam  som  en  bödel,  sade  man. 


En  bödel  mot  mig  själv.    På  konstens  stegel 
och  hjul  har  jag  förblött  i  åratal. 
Ack,  konsten  har  ej  någon  annan  regel 
för  människor  som  jag  än  kamp  och  kval. 


220 


Det  ges  ej  nåd.    Det  ges  ej  makt  att  skona. 
Den  beska  kalken  måste  drickas  ut. 
Ett  Golgata  med  kors  och  törnekrona 
och  döva  himlar  blir  vår  lön  till  slut. 


Och  ingen  torkar  svetten  från  vårt  änne. 
Det  finns  två  skaparsläkten,  och  jag  vet 
att  aldrig  än  förliktes  dessa  tvenne. 
De  äro  fiender  av  evighet. 
Det  ena  släktet  är  det  ljusomflutna, 
som  speglar  allting  i  ett  saligt  rus, 
det  andra  det  förbrända  och  förskjutna, 
cykloperna  från  underjordens  hus. 


All  världen  blommade  för  dina  fötter, 
min  Rafael  med  barnets  himmelssyn. 
Du  var  ett  träd  i  sol,  jag  trädets  rötter. 
I  djupet  gick  jag,  när  du  steg  i  skyn. 
Med  öppen  famn  kom  verket  till  ditt  möte 
som  älskarinna  när  hon  kysste  dig. 
Jag  njöt  ej  säll  en  Fornarinas  sköte. 
Mitt  mörka  verk  har  aldrig  älskat  mig. 


221 


Jag  måste  kuva  det  med  hat  som  flammar. 
Jag  slog  mitt  bröst.    Jag  grät  av  raseri. 
Jag  fällde  sjudande  min  tunga  hammar 
mot  blocket  med  en  ofödd  David  i. 
Ur  kaos  tvang  jag  livets  röda  gnista, 
mitt  hat  var  kärlek  och  min  kärlek  hat, 
men  om  en  andes  envig  till  det  sista 
är  något  värt,  så  minns  min  hjältedat. 


Nu  är  jag  trött  på  allt  som  stod  mig  nära. 
Jag  har  fått  nog  av  människornas  drägg, 
av  furstars  tärningspel  om  makt  och  ära 
och  påvars  tvister  om  sitt  eget  skägg, 
av  själva  luften  som  jag  ännu  andas, 
en  lögnens  stank,  en  avundsjukans  pest. 
O,  Herre,  låt  den  nya  dagen  randas. 
För  länge  var  jag  jordens  vilsna  gäst. 


Jag  Michelangelo,  den  livsförbrände, 
ser  lågan  lyfta  sig  och  fladdra  opp. 
Är  det  en  hägring  blott  i  mitt  elände? 
Är  det  en  verklighet?   Har  lågan  kropp? 


222 


Jag  spörjer  icke  mer.   Brist,  andens  galler! 
Fall  av  mig,  värld,  som  en  förbrukad  skrud! 
Med  hjärtats  sista  suck  jag  anbefaller 
mitt  stoft  åt  Florens  och  min  själ  åt  Gud. 


*    *  * 


223 


PILGRIMSSJUKAN. 

Här  är  våren,  men  en  vår  med 
vintermärken  i  sin  hy 
och  med  huttrande  kariter. 
Ljuset  dör  och  himlen  går  med 
stormsteg,  och  i  träden  sliter 
argt  en  hagelby. 


Ack,  i  fjol  vid  denna  tiden 
stod  jag  mitt  i  solens  fest. 
Lyckan  tog  mig  tyst  i  handen 
Över  havets  blåa  siden 
vinkade  Sorrentostranden 
åt  en  okänd  gäst. 


224 


Högt  på  Capri  sken  en  villa 
vit  ur  sluttningarnas  vin 
i  en  luft  av  eld  och  krita, 
och  på  torget  i  den  lilla 
staden  dansade  Annita 
med  sin  tamburin. 


Jag  vill  dit  igen.   Jag  fryser. 
Jag  vill  drömma  drömmen  ut. 
Men  det  hjälper  ingen  klagan. 
Drömmen  slocknar  bäst  den  lyser. 
När  man  börjar  tro  på  sagan, 
så  är  sagan  slut. 


Skönhet,  skönhet,  dina  brunnar 
skänka  blott  en  evig  törst. 
Var  det  lönt  att  fylla  krukan? 
Se  jag  går  bland  torra  munnar, 
och  den  gamla  pilgrimssjukan 
dör  i  döden  först. 

#    *  * 


INNEHÅLL. 

HJÄRTAT. 


Hjärtat   >   7 

Stjärnöga    8 

Döda  dagar    10 

Brev  på  elden   ,  ....  14 

Viole  d'amour    16 

Rosenskon   17 

Höken   19 

Efter  femte  akten    21 

Vingar  i  natten   23 

Över  tid  och  rum    25 

I  en  armring   28 

Gåtan    29 

Lillebarn    33 

Barnvisa    35 

Dockor    37 

Trollkarlen   39 

Fiolen    40 

Helg    43 

Britmässtid    45 

Klockan    48 

Under  vintergatan    49 

Den  sista  stjärnan    50 

Resan   51 


15.  —  Bergman,  Valda  dikter. 


TANKAR  OCH  GESTALTER. 


En  människa    55 

Vandraren    5g 

Drömmarena   62 

Vårfrost    63 

Styvbarn    66 

Skuggan    68 

Den  döda    69 

En  saga    71 

Diogenes    74 

Titanen    75 

Prospero   78 

Dionysos   81 

Mördaren   83 

Till  fru  du  Chatelet    89 

Salig  biskopen    92 

Romantisk  opera    96 

Gubben   98 

Hustrun    100 

Marche  funébre   102 

Livskamp    104 

Människornas  ögon    106 

Epitafium    107 

Våren    10S 

Visa  ord    109 

Kritik    110 

Elden   11 1 

Öde    113 

MELODIER  OCH  MÅLNINGAR. 

Adagio    117 

Melodi   118 


Månsken   120 

Ödesvisan    121 

Stjärnan    123 

Pastoral    124 

Havet   127 

Nymferna    12S 

Gammal  nederländare    131 

Den  sovande  staden    132 

Kineseri    135 

Medaljongen    137 

Visan  om  Musette   138 

Jungfru  Blond  och  jungfru  Brunett   141 

En  gammal  dansrytm    144 

Vid  fönstret    146 

Vinterkväll    148 

Du  och  jag   150 

Ett  flickebarn    152 

Det  far  ett  skepp    154 

Blomsterflickan    156 

Arbetare   158 

Brevet   160 

Marionetterna    163 

Mor  Jord    165 

Till  en  konstnär    167 

HEMMA  OCH  BORTA. 

Stadsbarn    171 

Stockholmsvår    172 

Midsommar  i  staden    175 

Sommaren    177 

Kväll  i  Klara    179 

Kyrktuppen    181 

Månsken  på  Strömmen    183 


De  tusen  fröjdernas  hus   185 

Mellan  broarna    188 

Midnattsskyar    190 

I  Drottningholmsparken    192 

I  fjällgränsen   194 

Ungdomsstaden    199 

Vadstena    202 

Niirnberg    204 

Venetianskt  skuggspel    207 

En  florentinerfantasi    209 

Urbs    213 

Vid  Giordano  Brunos  staty   214 

Michelangelo  på  dödsbädden    217 

Pilgrimssjukan    223 


BINOING  LIST  SEP  1 5  1941 


?niversity  of  Toronto 
Library 


DO  NOT 

REMOVE 

THE 

CARD 

FROM 

THIS 

POCKET 


Acme  Library  Card  Pocket 
LOWE -MARTIN  CO.  LIMITED
Internet Archive Audio

Featured

Top

Images

Featured

Top

Software

Featured

Top

Texts

Featured

Top

Video

Featured

Top

Mobile Apps

Browser Extensions

Archive-It Subscription

Save Page Now

Full text of "Valda Dikter"

See other formats
